Ni glömmer väl inte vad jag skrev för en vecka sedan i kväll är det alltså dags, så glöm inte att släcka alla lampor!

Nu ska jag ner med Andy och hyra film för en myskväll :-) (Men en timmer kommer vi att ha släkt, det lovar jag!)

Jag tror inte jag plågat mig själv så mycket som jag gjort i dag någonsin tidigare! Det har varit smärtsamt, ångestladdat och riktigt hemskt. Det jag talar om är Grundlig Rensning Av Kläder. Något jag ägnat större delen av eftermiddagen och kvällen åt. Passade även på att rensa lite annat när jag ändå var i farten.. Självklart har jag dokumenterat olika skeden i rensningen, och resultatet (dock inte någon "före" bild av garderoben då det var för illa ställt för sådana). Skåda här vilken smärtsam dag jag haft:

Här är högarna med kläder jag skulle sortera! Kan tillägga att jag har ett par väskor till i källaren med kläder som skall sorteras... (Smutstvätten tyckte jag inte var någon idé att räkna med i sorteringen, då det är kläder jag vet att jag använder. Tur det, för då hade det blivit ruskigt mycket mer att sortera, för Fiia har varit laaat två söndagar så nu är det snart tre veckors tvätt = ruggigt mycket kläder)





Det här blev resultatet av rensningen: en smockad sopsäck med kläder jag inte ska ha kvar. Ett plus var att jag inte hade några oanvända kläder med prislappar kvar! (Har någon larvig grej för mig, så jag tar inte bort dem förrän jag använder plaggen.) Det något större minuset var att jag insåg att jag hade väldigt mycket kläder jag aldrig använt mer än att jag tagit bort prislapparna, tagit på mig kläderna i syfte att ha dem, och ångrat mig! Sedan har dessa kläder förpassats till de bakre regionerna i garderoben och aldrig mer provats!



Denna relativt generöst tilltagna hög var de kläder jag förvisso inte använder men helt enkelt inte klarar av att skiljs från! Endel egensytt, andra fulla av minnen och så de som jag tycker så mycket om men inte längre trivs i och helt enkelt inte har hjärta att göra mig av med. Måste skaffa en flyttlåda eller något att lägga dem i, för närvarande har jag stuvat undan dem i en resväska och en IKEA-bag, känns inte som något vidare förvaringsmaterial.. Ska ju trots allt ner i källaren.




Vad blev då kvar för garderoberna? Ja, som ni kan se var det väl inte någon vidare stor mängd.. En tvättkorg.. (Ser mer ut på bilden än vad det faktiskt var.)

Åååh, stackars mig! Det var verkligen hårt att skiljas från mina kläder! Tänk om jag ångrar mig? Tänk om jag letar efter en tröja i flera timmar innan sanningen når mitt minne och jag inser att den är föralltid förlorad (slängd)?







För att ni skall förstå hur larvigt sentimental jag är med "krafs" kan jag tala om att det tog ungefär två månader för mig att slänga min tidningssamling med gamla Frida (varav många var sönderklippta), Vecko Revyn (som jag roat mig med att kladda på) och Cosmopolitan (som jag vårdade ömt, de såg nästan nya ut fast de var flera år gamla!), efter att jag beslutat mig för att de endast var platskrävande och inte uppfyllde något annat syfte än pappersåtervinningen! Och det var HÅRT att se dem ligga där i pappersinsamlingstunnan, ensamma och övergivna! Om det gällde tidningar, kan ni kanske tänka er hur det är med kläder..
Måste nog, trots att det smärtar mig, ge min kära mor rätt när hon säger att jag är en riktig sak (skräp) samlare! Har tillochmed en godispapperssamling i någon av leksakslådorna från mina tidigare år. Hähä.. Har åtminstone lagt av med sådana överdrivna samlingar! Och jag rensar mycket oftare nu för tiden än för bara några år sedan! (Även fast, typ Andy, tycker att jag har ett överskott av prylar!)

Nu ska jag inte uppehålla er längre, nu skall ni få skåda resultatet av mina ansträgningar (blod, svett och tårar):

Titta så fint (och TOMT) det blev! :-) Riktigt stolt över mig själv!! Rensade även underklädeslådorna, och insåg att jag inte behöver göra något så tråkigt som att köpa nya strumpor som jag befarat! Jag hade massor med hela par och strumpor som gömt sig!

















Blev så motiverad av allt rensande att jag såg till att ta tjuren vid hornen och göra mig av med skor jag inte längre använder, eller aldrig använt / använt sönder (även om jag gärna hade haft kvar endel av dem för ytterliggare sällskap insåg jag att man inte kan ha kvar dem hur länge som helst. Och ett par tofflor som är flera år gamla och använts flitigt varje sommar, har inte mycket som kan kallas sula kvar, och då är det faktiskt dags för skilsmässa! Eller sandaletterna som stryper blodtillförseln i benen om man vill att knytbanden ska sitta snyggt, nej nej nej.

Så var det ju den något svårare delen; väskor! Jag menar, tänk om jag behöver just den väska jag bestämt mig för att göra mig av med igen, sådär efter två år av eeeh paus?! Hur som helst gjorde jag mig av med nästan alla gamla väskor och sparade bara de nyaste (med undantag för Emelie The Strange, den kan jag inte skilja mig från). Insåg att mina väskor visade på vitt skilda stilar, lite kul;















Var tvungen att kolla igenom alla väskor och ni kan inte tro vad mycket skit jag hittade:

Ett helt lager med nagellack, två miniramar, pudret som förstörde hela årskurs 7 för mig (tänkte mig inte för, det var brunpuder, kladdade på i hela ansiktet, man vill ju vara fin på klassfotot! Blää det blev katastrof, min familj höll på att skratta ihjäl sig när vi fick hem fotona!!)
Hittade min favorit fickspegel, som hade gått sönder i väskan, så var bara att kasta..
Jag vet inte hur många år gamla de där ögonskuggorna är, men nu vet jag i alla fall var de tog vägen! ;-P (Jag vill minnas att jag letade länge efter dem)







Den minst smärtsamma, rentav upplyftande, rensningen var hallbordet och lådan som hör till! Var skönt när jag helt plötsligt hade ett välordnat hallbord i stället för högen med grejer som hopades där (alldeles för hemskt för att visa innan bilder även här, men blev det inte fint nu?):


Så nu har jag bara en sekretär, tre bokhyllor med diverse lådor och möjligen något mer skrymsle kvar, sedan har jag rensat rent hela lägenheten! :-D
Fast jag har inga planer på att avsluta mitt rensande än på ett tag! Får bli någon annan gång, för det är nog den mest ansträngande rensningen rent fysiskt! (Papper, pryttlar, saker, skräp och allt det andra!) Huuah -rysa-











Men det är faktiskt väldigt befriande med allt detta rensande, det känns äntligen fint i min garderob, jag behöver inte oroa mig för att ett tjog med tröjor ska anfalla mig när jag öppnar dörren och jag behöver inte lägga en massa tid på att rota igenom kläder jag inte använder för att finna ett plagg jag vill ha! (Det kan ta många timmars letande har jag märkt.)

Jag vet inte vad det är, men något måste det vara som gör att alla miljö/människoaktivister och religösa fanatiker dras till mig! Jag blir jämt stoppad av ovan nämnda! Spelar ingen roll om jag är bakis, halvspringer, glor ner i backen eller blänger fientligt på allt och alla, de tycks ändå alltid vilja prata med mig.
Har jag en neonskylt över huvudet med texten Prata med mig, så pratar jag med dig eller något liknande? Kanske Prata med/pracka på mig, jag säger inte nej! Det sista förslaget är nog mest rimligt! För hittils har Individuell Människohjälp, Greenpeace och Naturskyddsföreningen lyckats ypperligt med att få kontonummer och en signatur för autogirobetalningar. Den enda som misslyckades var Rädda Barnen men det var bara för att jag redan betalar mer än jag kanske har råd med alla månader till så många olika, så jag tyckte det räckte. Sedan tycker jag att miljön har högre prioritet (för mig) än människor, som faktiskt är de som bär skulden till att moder jord inte mår bra! Och ja, jag är mycket medveten om att dessa stackars oskyldiga barn inte bär skuld till detta (i deras nuvarande liv, vem vet, jag tror på reinkarnation så...) och att det är "fel" människor som drabbas av miljöförstöringarna (öknar, brist på rent vatten osv.) men som talesättet lyder: Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon! Och jag tycker att jag gör mitt biståndsbidrag i och med dessa tre organisationer! (Mer än de flesta i min ålder med min ekonomi!) Men måste väl erkänna att hon från Rädda Barnen  var en hårsmån från att lyckas ända tills Andys förmanande röst talade till mig i huvudet! Så jag sa nej. För flera veckor sedan. Jag har fortfarande dåligt samvete!

Och så till de religösa fanatikerna. Fanatiker är ett för starkt ord för de flesta av dem, men jag tycker om att låta dramatisk! ;-P
Jehovas vittnen vill alltid prata med mig på stan. Stackare. Tror inte det är ofta de är orsaken till att diskussioner upphör eller helt uteblir, ofta. Det måste vara traumatiskt. Men jag kan ju inte hålla tyst. Och faktum kvarstår; de började prata med mig! Så jag måste ju ha min rätt till min åsikt, eller?! Och de brukar inte gå för att jag har otrevliga, hatiska åsikter, snarare för att de räknat med att få diskuterandet på stan överstökat på så kort tid, att de faktiskt inte hinner prata mer. Eller för att jag råkar säga saker de inte kan säga emot.. Men som ändå inte ger sig i uttryck i deras tro.. Som moder jord och fader himmel, namn de inte sätter på samma resultat. Eller något de överhuvudtaget inte tar upp i sin religion, som var kommer vår energi ifrån? Kan en gud existera utan en gudinna (i min mening jorden och himmelen)? Och andra, liknande "frågor" som jag liviligt diskuterar om, med inlevelse! (Är även jag en fanatiker?!) Nää, det mesta jag tycker stöds trots allt av naturvetenskapen, bara att jag väljer andra ord.
Hur som helst, andra religiösa fanatiker är ju dessa missionärer (heter det så?) som kommer från, tex  England (de två värsta jag träffat, därav just det exemplet) som mer eller mindre överger sin tro, tar mitt nummer och ringer otaliga gånger (just nämnd gång var jag en smula onykter, vilket medförde att lövet lossnade från tungan och jag var svårtystad) tills en kompis tröttnar på mina nervsammanbrott dessa samtal gav mig varje gång (jag svarade typ aldrig, för jag ångrade mig när jag klarnade lite där uppe) och sade åt dem att jag nog faktiskt inte ville träffa dem igen för fortsatta diskussioner (de är ett exempel på fenomenet prata med någon när de inte har tid (de måste verkligen räkna kallt med att ingen pratar tillbaka) så de var tvugna att avbryta diskussionen men ville fortsätta någon annan dag).
Jaa, det finns säkert många fler jag råkat på men jag kan ju inte dra alla exempel här, skulle bli för mycket! (Redan skenat iväg mer än jag från början tänkt!)
MEN det finns ett exempel, en man, som är orsaken till detta inlägg, och är mer fanatisk än någon jag tidigare mött!

Historien om den omvände mannen: För flera år sedan, jag kan ha varit 16/17 år, var jag påväg hem från stan. Eftersom mitt lokalsinne är så uselt gick jag alltid vägen längs med spårvagnsspåret för att hitta hem säkert (trots att jag bott i huset i 17 år när jag flyttade ut vid 20 års ålder). Kneipen är ett labyrintiskt område man går igenom, mysiga hus och trädgårdar, men förvånansvärt många knäppa inneboende! (Långt ifrån alla som bor där, var absolut inte så jag menade!) En lång backe för så upp till Skarphagen och mitt eget område. Precis innan slutet på backen träffar jag på en man med obehagligt utseende. Och, bli inte förvånade, han ville språka religion med mig! Döm om hans förvåning blev stor när den där blonderade fjortisen med för djup urringning faktiskt kunde ett och annat om kristendomen! HAH! Det trodde han inte! (För er information har jag varit hjälpledare för konfirmander två år, så har två års extra utbildning, samt en farmor som är mycket kyrklig och pensionerad diakon) Nåväl, förvåningen gick snart över i glädje och han pratade och frågade och orerade, under tiden som jag funderade på om han var påverkad av alkohol/narkotika, förgrep sig på små barn eller våldtog tonåriga flickor i sin källare. När jag, lite nervöst av allt paranoida tänkandet, stammade fram att jag nog måste gå, ville han att jag skulle följa med honom hem! för att få ett exemplar av hans berättelse om sin omvandling och hur han mötte Gud. Njaa, en annan gång, sa jag, jag måste faktiskt skynda mig! Självklart betydde det ALDRIG! Hahaha, Norrköping är för stort för att jag ska behöva råka på dig igen! osvosv...

Några månader senare var jag på stan, det var Augustifest, och jag var en smula mindre nykter, och vem går inte runt med sin historia i en bag på cykeln och delar ut till festglada marknadsbesökare?
Ja, ni gissade rätt, Kneipenmannen! Och ja, ni gissar rätt igen! Han stannade för att prata med mig. Han kände inte igen mig, jag kände igen honom.
Vilket jag dumt nog sa, istället för att ignorera honom och gå vidare.
Han frågade om jag fått hans historia, jag förklarade att jag inte hunnit den gången. Oj, vad han blev glad, för se, han hade ju som sagt med sig en tjock bunt (som han dittills inte fått dela med sig utav) så nu kunde jag ju få mitt efterlängtade exemplar. Ja jo, det kunde jag väl.. Han pratade vidare men mina vänner (tacktacktack) räddade mig!

Flera år senare, mer bestämt igår stoppar en något bekant man mig. Jag kan först inte placera honom men när han frågar om jag har tid, varpå jag svarar att nej egentligen inte, på väg till jobbet, en smula sen -flåsflås- och han tar det där yttepyttelilla "egentligen" som ett, jo nog har jag en stund till övers för er herrn! och frågar "Vad säger du om jag säger Gud?" Varpå jag svarar (varför åh, varför?!) "Att jag träffat er förrut, om det är ni som delat ut er livshistoria och bor i Kneipen!" Han skiner upp som en sol och frågar om jag läst den. Joo, jag gjorde ju faktiskt det (att jag bara läste de första två sidorna, av femtio, behövde han ju inte veta (men jag var nära på att tala om det för honom, i alla fall att jag inte läst hela, men stoppade mig som tur var!)) men det var ju flera år sedan, skyndade jag mig att tillägga.
Detta stoppade honom dock inte från att fråga vad jag hade tyckt, tänkt om det som stod, reflekterat något över det under åren (joo, jag tänkte faktiskt på honom när den där våldtäktsmannen härjade i stan och var bergsäker på att det var han, vilket det uppenbarligen inte var, något jag verkligen inte sa) istället upprepade jag att det ju var flera år sedan och jag nog fasktiskt inte kom ihåg...

Nej, han gav sig inte, men en eloge borde jag faktiskt få; jag talade vänligt om att jag faktiskt VAR tvungen att skynda mig på! Och, hör och häpna, han lät mig gå utan mer knussel! Så jag ilade iväg, önskade honom lycka till och en god dag och mer eller mindre rusade till tryggheten på kontoret, med flera hastiga blickar över axeln för att försäkra mig om att han inte följde efter för att se så jag inte ljög!

När jag tänker efter, kan han ju faktiskt varit gärningsmannen, han hade nyfärgat hår i dag, och inte synts till på minst fem år, och med straffen i dag är det nog mycket möjligt att han hunnit ut i dags dato. -rysa- Nej nu skall jag inte skrämma upp mig själv, för även om jag kan låta ironisk när jag skriver är det faktiskt inte på skoj eller skämt om mina tankar om honom, skulle faktiskt inte vara så respektlös och skoja om något sådant!

OBS! En sliten, blonderad, meddellång man med en gammal cykel och en bag, han är mager, skall ni akta er för om ni inte vill dela min historia! (För all del om det intresserar er) Och som sagt, jag kan inte garantera att han inte är farlig! Detta gäller för er som vistas i Norrköping, främst city och Kneipen (om han inte flyttat).

Slutsats: Jag är mer ärlig än vad som är hälsosamt och jag är lättlurad (om man vill kalla det det) samt att jag är en skvätt korkad och sätter krokben för mig själv! :-D

Jag är inte mycket för hårvårdsprodukter men då jag klippte mig i lugg och med etapper i hela håret, tyckte jag att det var på tiden att införskaffa några produkter. Valet föll på Schwartzkorpfs Smooth n' Chick som lovade att håret skulle vara mjukt trots att man hade i hårspray/hårlotion i det. Och jag måste faktiskt medge att de hade rätt. I viss mån. Tyvärr kan håret kännas lite smutsigt av lotionen om man har lite för tort hår. (Det är meningen att man skall applicera  det i fuktigt hår, men kan vara lite svårt att bedömma fuktighetsgraden). Och så är det just det där med att håret skall vara fuktigt, jag vill helst platta håret om jag skall gå ut och då går det inte för sig att fukta det, så håret blir lockigt direkt i kontakt med fukt. Lite tråkigt. Betyget för dessa produkter blir 6 av 10. (Blir samlat betyg, tycker båda produkterna passar in på det).

Genre: dokumentär

Handling: I den här dokumentären får vi följa med Dr. Robert D. Ballard, mannen som fann Titanic, och hans besättning på jakten efter det försvunna vraket av slagskettet Bismarck, sin tids största slagskepp.
Bilder från själva sökandet varvas med klipp från den riktiga Bismarck och samtal med de tre män som ensamma överlevde slagskeppets undergång. Även samtal med de män som bevittnade Bismarcks undergång från andra båtar.
Dr. Ballard förklarar vilka verktyd som används och hur de tänkt gå tillväga, visar kartor på deras sökområden och förklarar hur sökandet av ett vrak som antas vara försvunnet går till.


Omdömme: Mycket bra dokumentär, trots att den är gjord 1989! Den blir intressant när nutid blandas med historien och samtalen med de män som, under inspelningen, fortfarande var i livet. Arne Weise står för den svenska berättarrösten, då svensk textning saknas, vill man ha hjälp av översättning blir det dubbat, och det inte vidare bra. Stundvis hör man de riktiga rösterna som ett mummel i bakgrunden, för att de sedan försvinner helt (vilket blir störande när man vant sig vid mummlet som ett sätt att identifera vem som talar för stunden). Kvaliteten är inte den bästa, men det gör inte så mycket, dokumentären är ändå mycket fängslande! Betyget blir 7 av 10 då alla brister inte går att bortse helt från.

Det här är bloggen för dig som gillar att skratta! Knivlisa skriver om möten med kändisar, nattprat och samtal med kunder, och mycket mycket mer. Allt samlat under olika kategorier, som vore de kapitel i en humorbok, typ "Hi hi, världens roligaste skämt", eller något liknande. Med skilnaden att detta är riktiga upplevelser! Knivlisa är 29 år och bor i Stockholm, jag tror hon arbetar på Expressens bilageavdelning (har stått något om det i bloggen). Hon använder språket riktigt och stavefel förekommer i regel inte. Om Björn Gustavsson är Sveriges roligaste man, måste Knivlisa vara Sveriges roligaste Kvinna! Magmusklerna får ingen vila när man läser hennes blogg och alla roliga dialoger mellan henne och andra, kända som okända!
Designen på bloggen är stilren och snygg, inget onödigt plåtter. Det är lätt att hitta då alla inlägg är placerade under en specifik kategori.
Hon är noga med att ange källan till sina bilder om hon tagit dem från någon annan, något som ofta saknas hos andra bloggare. 
Bloggen har funnits sedan februari 2007 och har under tiden fyllts med oräkneliga roligheter. Knivlisa uppdaterar bloggen varje dag, vilket gör den intressant att följa, då man vet att man kan räkna med någon rolighet varje dag! 
Med dessa ord sagda, kan jag stolt meddela att den första att få 10 av 10  blir Knivlisa!
Rekommenderas starkt för dig som behöver ett gott skratt! Hon vet hur man bjuder på sig själv till 100%!

Har lagt till en ny kategori: Fiia Shoppar / Vill ha. Som man kan anta av namnet är det sådant jag som smått shoppaholic, inhandlat som jag tycker kan vara kul att visa, eller som jag lyckats (i skrivande stund) låta bli att köpa trots att jag åtrår det högt.
Något utanför ämnet med recensioner men jag tycker det kan vara lite roligt. Säger trots allt mer om mig som person och kan ge ett hum om hur jag betygsätter.
Dessutom tycker jag det är roligt, och det är väl det som är huvudsaken med en egen blogg! ;-P