Utan min lilla Knut. Han hade barnvakt för första gången i dag. Han var hos sin mormor och morfar i ett par timmar medan Andy och jag slogs (dvs. tränade box). Var skönt att träna men jobbigt att lämna min lilla Knut. Dock sa de att det hade varit mysigt och att han nästan inte var ledsen alls. Bra för mig att lära mig vara utan honom en stund, då jag, på hans sex veckors-dag (fredag), kommer börja jobba igen.
Haha, nej, jag skall bara jobba en dag i veckan, fredagar, då Andy skall vara hemma och ta hand om vår lilla klutt. Men det är bra extrapengar för min del, och så kan det vara skönt att göra något. Spar in lite på mammaledighetsdagarna också, vilka går åt som smör annars.
Känns lite jobbigt dock, att vara utan min son. Har ju ändå burit omkring på honom i nio månader och nu haft honom i ytterligare en månad och lite till. Så blir lite konstigt att vara ifrån honom. Men det skall nog gå bra. Han och Andy tycker ju så bra om varandra och knöt sina band redan efter förlossningen, så det kommer inte bli något problem, även om han blivit en smula mindre pappig och en smula mer mammig under de senaste veckorna. Är väl för jag varit hemma och dessutom ammat så vi knutit våra band lite hårdare.

Blev mycket glatt överaskad i dag när jag bläddrade igenom posten, hade nämligen fått en inbjudan till Linda och Johans bröllop i juni. Blir det första bröllopet jag gästar och jag ser fram mot det enormt. Har redan bestämt vad jag skall ha på mig, med klänning, kofta och skor, rubbet. Hähä..

I dag har vi gjort mycket, Knut och jag, på förmiddagen var vi på Timjan och drack lite kaffe och pratade, sedan gick vi till Ica och handlade en skvätt. Och så nu vid kl 16 var vi iväg med Andy och skrev på faderskapsbekräftelse, så att det är klart också. Nu blir det nog att ta det lugnt resten av kvällen. Bara mysa lite här hemma. Har börjat lite smått med min Knut-scrapbook också. Även fast mamma förstörde min framsida. Går väl kanske att ordna på något sätt. Men det albumet skall jag i alla fall fylla med speciella händelser i Knuts liv. Eller så mycket som ryms, är väl möjligt att det blir fler album, eftersom man vill ta med så mycket bilder, han är ju så söt min lilla kille. :-)

I dag har Mio och Nicke varit på besök här. Var riktigt trevligt med lite sällskap utöver Andy och Knut, måste jag säga. Andy och Nicke pillade med Tvn och TV-spel, medan Mio och jag snackade bajs och gullade med Knut.
Andy och Mio gjorde chokladbollar åt oss också, vilka var ytterst snaskiga. Som ni kanske märker är jag rätt torftig i skrivandet, mitt ordförråd tycks ha reducerats kraftigt sedan Knut trädde in i mitt liv med sitt daddande.. Hähä.. Kan i alla fall bjussa på lite bilder från dagen. Alltid något. ;-)

Passar de inte bra med en liten en? Man kan ju nästan tro att det är de riktiga föräldrarna ;-P


Knut fick låna Nickes mössa, passar den inte utmärkt!?

My God! Jag är hemma, p.g.a mammaledighet men det värsta av det värsta har drabbat mig! Jag har nämligen ingen TV!! Vad skall jag göra nu då? Något allmännyttigt kommer inte på frågan i alla fall, kan ju inte lämna lilleman, även om han roar sig i babygymmet. Roade sig, kanske är bättre uttryckt, för nu har han tröttnat. Kallar på min uppmärksamhet.
Men åter till problemet, vet ni hur tråkigt det är att sitta och amma utan att ha något att förströ sig med? Eller att sitta med Knut på knäet och guppa honom för att han skall vara nöjd, utan något att titta på? För visst är det mysigt, men ganska tråkigt i längden. Om man inte har något annat att sysselsätta sig med under tiden då, vill säga. Och nej, datorn kommer inte på fråga, inte lätt att skriva med en hand samtidigt som man håller en liten spädis som flänger hit och dit.
Usch, det är verkligen synd om mig i dag.

Jag vill ha min TV i funktion!

Känsliga läsare varnas!

För en månad sedan i dag kom det en ny liten människa till jorden. Tänkte berätta historien om hans nedkomst här.
Klockan halv fyra på natten satte värkarna igång, dock trodde jag bara att det var förvärkar eftersom de kändes så lite. Trodde det skulle göra jätteont när de riktiga satte in, varför jag inte oroade mig särskilt mycket.
Klockan sex på morgonen ville Andy att jag skulle ringa förlossningen och kolla vad de tyckte, om han skulle åka till jobbet eller stanna hemma, själv ansåg jag att han kunde åka så skulle jag ringa om det hände något mer. Dock höll inte tanten på förlossningen med, hon ansåg att han skulle stanna hemma och att vi var välkomna in när vi kände för det. Hon trodde nämligen att det var dags någon gång under samma dygn. Särskilt som värkarna kom regelbundet och hade gjort det under flera timmar.
Dagen segade sig fram och vi satt och tog tid mellan värkarna, för jag hade fått för mig att när det var tre minuter mellan värkarna kunde man åka in.
Vid klockan 12 ringde jag far min, för då var det mellan 3-4 minuter mellan värkarna, vi gjorde upp om att han skulle hämta oss efter att han klippt sig och klockan 13.45 satt vi i bilen till sjukhuset.

Vi kom till förlossningen kl. 14.00 och blev inskrivna. Sedan fick vi vänta till tjugo i tre innan det blev dags för undersökning. Jag var jättenervös och rädd för att det bara var falskt alarm, eller att jag skulle vara öppen för lite så att jag skulle bli hemskickad.
Barnmorskan kände efter och konstaterade att jag bara var öppen två centimeter, då blev jag säker, jag skulle få åka hem igen!
FEL!
Hon sa att livmoderhalsen, som är böjd, vanligen brukar räta ut sig när man öppnat sig en bra bit, men att jag gjort tvärt om och att min redan var uträtad så att hon kunde känna barnets huvud. Hon sa också att hon skulle komma tillbaka om två timmar och hade det inte hänt så mycket då skulle hon ta sönder hinnorna så att vattnet skulle gå, för att snabba på det hela. Jag slapp med andra ord åka hem.
Två timmar senare var jag bara öppen tre-fyra centimeter så hon stack hål på hinnorna och gav mig en binda. Vilket var en väldans tur, för sedan när jag gick på toaletten hade slemproppen gått, typ äckligaste klumpen jag någonsin sett!!

Fortfarande tog det lång tid för mig att öppnas så jag fick dropp som skulle skynda på det hela ännu lite mer, vilket det också gjorde. I min journal hade jag skrivit att jag ville ha lustgas och akupunktur som smärtlindring men när värkarna intensifierades till max kunde jag inte längre hålla mig, jag var verkligen tvungen att ha epidural, ryggmärgsbedövning.
Andy och jag hade lite roligt medan vi väntade och tog fula bilder från förlossningen, något var man ju tvungen att göra. Lustgasen var min bästa vän och Andy tyckte att jag missbrukade den lite, något jag inte höll med om!
Jag var verkligen jättetrött, efter att inte ha sovit på flera veckor och lustgasen gjorde mig tröttare, dock fick jag inte vila för barnmorskan utan hon tvingade mig att vara uppe och röra på mig så mycket som möjligt för att skynda på processen.
Ondskefullt!

Klockan 21.15 var det så dags, krystvärkarna satte igång. Till att börja med fick jag stå på knä för att huvudet skulle trycka på bäckenöppningen och allt skulle gå lite fortare, sedan när jag fick kramp i benen fick jag lägga mig ned. Att krysta gick jättebra förutom att barnmorskan skulle stoppa in fingrarna hela tiden, vilket avbröt hela krystvärken för mig. Blev riktigt irriterad på henne som hon höll på, dock tordes jag inte säga något. Så klockan 22.06 kom det ut en liten klump som var alldeles gråblå och tyst. Jag fick panik! Tyckte inte de gjorde minsta lilla för att få honom att börja skrika och andas men enligt Andy daskade de honom i rumpan och pillade ut fostervatten och slem ur halsen på honom. I en evighet var han tyst, men så skar ett skrik genom rummet och lättat kunde vi andas ut. De lade honom på min mage och torkade honom med handdukar. Han var rätt slemmig och äcklig med blodfläckar här och där.
Så var det bara den äckliga moderkakan som skulle ut, och ärligt talat, visst den åkte ut snabbt som sjutton, men fy vad äckligt det kändes! En stor snuskig slemklump som åkte ut!

Den lille killen som kom ut var inte så liten, han vägde 3710 gram och var 51 cm lång. En stor bebis..
Sedan började det tråkiga arbetet med att försöka kissa. Barnmorskan tjatade som bara den på att jag inte fick åka till BB innan jag hade kissat, själv ansåg jag att kan jag inte kissa är det väl för att jag inte är kissnödig! Helt logiskt!
De gav oss en jättefin bricka med smörgåsar och champagneglas med äppelcider för att vi skulle få fira vår sons födelse, och så några ord om att jag skulle dricka mycket för att försöka bli kissnödig...
Efter ett par timmar hade jag gett upp, jag kunde faktiskt inte kissa, och så var det med det.
Barnmorskan gav med sig och sa att de skulle försöka tömma mig för att se om det kanske var så att jag inte var kissnödig, eller om det var så att jag inte kunde kissa, något som kan hända när man får ryggmärgsbedövning.
Jag hade över en liter kiss i blåsan, så det blev en sådan förbaskad kateter. Påse att bära med sig överallt. Mysigt..
Så slutligen var det dags att bege sig till BB där jag fick ett eget rum, då var jag helt slut och ville bara sova. Klockan var runt halv tre när vi kom dit.

Där har ni historien om hur Knut kom till världen. Har säkert missat en massa och sådär men ni får ha överseende, det blev ju ändå väldigt långt, så ingen orkar väl ändå läsa hela.. Hähä..

 

Sitter med en liten renbebis i knät.. Så söt!

 

 

Baby deer

 

I dag fick vår son sitt personnummer, så nu är han en registrerad medborgare. Skall skicka in papper om namnet i dag också, så de vet vad han heter. Knut Elvis Feucht. Och, bara så att ni vet så är han världens sötaste också! :-D

Haha, jag fick en anonym kommentar gällande namnet, vilken jag tyckte var ganska rolig. Varför den var rolig? Jo, för när vi diskuterade namn innan Knut var född, såg jag det som att jag inte hade något val annat än att han skulle heta Knut, om det blev en pojke, i andra namn. Detta eftersom det är släktnamn från Andys sida och tradition att första sonen heter i andranamn. Jag gillade verkligen inte namnet, utan var mycket emot det. Men så kom han ut och presenterade sig som Knut och jag kan verkligen inte se honom med något annat namn. Jag ogillar inte ens namnet längre, jag menar, min son heter ju det! Han är världens mest underbara och han har ett underbart namn!

I natt var första natten hemma, vi var lite nervösa inför hur sömnen skulle bli. Barnmorskorna säger att barnet skall ligga på rygg, vilket vår lilla pojke in vill. Han skrek i en halvtimme, och vägrade somna. Så Andy provade något annat, låta lillen ligga på sidan, även om man inte får.. Knut somnade nästan direkt, till och med utan napp, och sov hela natten igenom, vid klockan sex väckte jag honom för att han skulle äta, fast han var så trött att han inte ville. (Ja, jag tvingade honom eftersom han kan få för lågt blodsocker och vara trött på grund av det, vilket ju inte är det bästa.)