Namnet Knut har inte en lika rolig historia, men vi kan börja med den och avsluta med den roligare, mer händelserika historien om hur han fick sitt andranamn; Elvis.

När Andy och jag diskuterade namn för den kommande bebisen var vi inte riktigt överens. Mer än att om det blev en pojke skulle den heta Knut i andranamn, eftersom det är tradition att första sonen heter det i Andys släkt. Jag var inte vidare glad, för namnet var inget som tilltalade mig, kanske för att det är ett så pass ovanligt, gammalt namn, som jag tyckte det lät konstigt. Jag vet inte, för i dag älskar jag det.
Så blev det då en pojke, men vad skulle han heta? Båda gick vi och i det tysta tyckte att han hette Knut, utan att tala om det för den andra. Så kom det sig som så, att jag som ogillat namnet från början, frågade Andy om det kanske inte var så att han skulle heta Knut i förnamn. Andy andades ut och sa att även han hade funderat på det men inte vågat fråga mig med tanke på vad jag sagt om namnet tidigare.
Det var helt enkelt så att Knut talade om för oss från första början att han hette Knut! Så där som barn ibland gör när de föds. Man kan tänka ut och bestämma sig för ett namn, så är det någon helt annan som föds. Som helt enkelt inte kan bära upp det namnet, utan har ett helt annat namn. Vad man än har att säga om saken, är det svårt att neka bebisen det namn den säger att den skall ha.

Så namnet Elvis då. Ett namn som verkligen var meningen har vi märkt, att han skulle ha. Dock i andranamn.
Grejen var att när Knut föddes hade han (och har fortfarande) världens Elvis-polisonger. Detta talade vi inte om för någon först, eftersom båda var för trötta för att komma ihåg att tala om hur skoj det såg ut med en bebis med stora polisonger. Så på söndagen kom mina föräldrar för att hälsa på oss på BB, det första jag sa var Kolla vilka Elvis-polisonger han har!! till mamma och pappa. Då tittade de på varandra och skrattade och sade åt mig att läsa kortet från pappa, vilket löd Elvismanteln ligger och väntar. Du får pröva din stämma men inte hos oss. Mormor och morfar. Detta utan att veta något om att jag tyckte han hade Elvis-polisonger, alltså.
Och så visade det sig att, vilket jag först inte visste, Elvis the one, skulle ha fyllt 75 bast dagen då Knut föddes. Så för att alltid ha något påtagligt som gör att vi minns glädjen och tankarna som var kring Knuts födelse, ville vi, som en kul grej, att han skulle heta Elvis. För att alltid minnas.
Sedan, efter det, har det verkat som om Elvis Presley, hans namne, följt efter oss. Han finns överallt! Möjligen för det där med 75-årsdagen, men ändå, det börjar bli kusligt! Särskilt omständigheterna omkring, att de verkligen har med Knut att göra.

Där har ni historierna kring hans båda namn. Feucht fick det bli eftersom Knut kommer från Andys sida och eftersom han bor hos mig. Blir lättare med myndigheter och allt om han och jag har samma efternamn. Dessutom är det lite mer unikt än Pettersson. (Är bara min släkt och en frånskild, tidigare ingift, som heter Feucht i hela Sverige, så är väldigt unikt här.)

Ni får ju inte glömma mina älskade katter, nu när jag skriver så mycket om Knut hela tiden. Även de har ju välkomnat honom som en del i familjen och passar honom så gärna så. Det ser så gulligt ut när de sitter och passar på honom, eller tassar runt och luktar på nykomlingen. Oftast är det Lillen som är framme och vaktar och nosar, men i dag var det faktiskt Li som smög fram. Hon har blivit lite asocial sedan Knut kom med i bilden, enligt alla mina vänner har jag satt henne på en piedistal och skämt bort henne, så hon är väl lite kinkig nu när hon är nerpetad ett par hack. Hon betyder givetvis lika mycket för mig som tidigare men det är svårt att hinna med allt kelande och gosande när Knut pockar på uppmärksamheten, helt naturligt.
Sedan får de ju givetvis inte sova i sovrummet längre, och jag tror hon är lite tjurig för det, vi brukade ju sova ihop, hon och jag. Men jag hoppas att det blir bättre nu när hon vant sig med att ha Knuttelurven med i krokarna, att hon kan vara lika gosig som förut, inte att man skall behöva jaga rätt på henne för att få mysa. Och att hon kan vara med och kolla på TV och allt sådant som Lillen redan är med på. Vi får se..

Här är hon i alla fall när hon passade Knut tidigare i dag:

Egentligen får hon ju inte ligga i Knuts vagn eller baby-sitter, men hon var så söt när hon låg där, så jag var tvungen att ta ett kort på henne.

Nu nalkas våren och då måste man hjälpa till, jag har hjälpt till genom att bädda sängen med vår/sommar-lakanen, ett par dagar senare visade termometern plusgrader för första gången på evigheter, så råkade jag lägga Knut bland våra täcken och kuddar, stoppa nappen i munnen på honom och vips så låg där en liten vårbebis. För han råkade ha en matchande napp, i samma klara vårgröna med lite blått. Hähä, han sjönk verkligen in i sin omgivning, så att säga.
Så har min kära moster, Birgitta, även hon arbetat på att få hit våren. Hon har nämligen stickat en underbar kofta med tillhörande mössa till Knut i vårens knoppande gröna färg.

Titta här så vårfint, så nu måste plusgraderna hålla i sig och snön töa bort!

Då har jag anmält mig och Knut till Spädbarnsmassage. Tyvärr fick jag hem papperet så sent, så kursen som hölls i Söderledskyrkan hade redan haft sin kursstart. Det var ju egentligen där jag velat börja. Men nåväl, det på Stallets öppna förskola är mycket närmare hem, så slipper ju bussen då i alla fall. Massagen skall vara bra för en himla massa saker, så tror Knut (eller framförallt Andy och jag) kommer ha stor nytta av den. Så vida jag lär mig den som jag ska.
På fredag nästa vecka drar det igång, så var med nöd och näppe som jag hann anmäla oss, då sista dagen för anmälan är en vecka innan kursstart. Det är åtta gånger, så vi kommer att ha något att sysselsätta oss med varje fredag i åtta veckor framöver, trevligt! Blir lätt att man bara sitter hemma utan att göra någonting annars. Jättefint väder ute nu, till exempel, och ändå har vi inte varit ute än. Gillar inte all is som ligger i ojämna tjocka lager över alla trottoarer. Rädd för att halka och dra med mig barnvagnen så Knut trillar ur. Får väl se om isen försvinner nu snart när det är så fint och varmt väder, för då skall vi minsann bege oss ut på dagliga promenader, det kan jag lova! Tror det är bra för lilleman att komma ut lite i friska luften, i alla fall någon timme minst, varje dag.

Annie var förbi en sväng på fika här under kvällen. Då tog vi lite bilder på Knut som visade hans fina Elvis-polisonger. Så här tänkte jag visa hur "lik" han är sin namne:

För er som tycker att likheten är alltför slående så är det mannen i mitten som är den riktige Elvis, de andra är min fina son! En annan dag kan jag berätta historien om hans andranamn, och varför vi valde just det, om ni vill höra, vill säga! ;-)

Internationella kvinnodagen har jag spenderat där vi kvinnor hör hemma bäst; i köket. Med mig har jag haft min älskade son som en liten hjälpreda. Eller, han satt väl mest i sin stol och sov, skrek, åt och gungade.

En hjälpreda, eller bara en black om foten? Nåväl, älskad som tusan är han i alla fall!-kärlek-

Vid halv fyra-hugget blev herrn väldigt arg och mammaFiia var väldigt upptagen med sin matlagning, så lyckligtvis för mig kom moster Anna hem vid 17.30 för att hjälpa till med grinpellen. Han kunde inte riktigt bestämma sig för om han skulle vara glad, sova eller bara vara rent rosenrasande. Turligt nog kommer moster Anna få träffa sin systerson fler gånger denna vecka, så har hon tur, vilket hon bör ha, eftersom Knut inte ofta är så där oregerlig, är han en snäll, glad och lugn liten Knut!

Knut har verkligen börjat upptäcka världen runt omkring honom mycket mer. Han uppfattar mer än tidigare och är därför lite lättare att stimulera. Han verkar se fler färger tydligare och kan tycka att det är roligt att observera samma plätt i flera timmar. Så i dag när jag försökte stimulera honom med babygymmet låg han där och var nöjd i hela två timmar, istället för två minuter. Var verkligen roligt att se att han kunde uppskatta det på ett annat sätt än tidigare och att han verkligen såg figurerna som hänger ner och dinglar. Roligt att se vilken enorm utveckling han gör, dag till dag. Ingen dag är den andra lik och det är verkligen jättefascinerande!!

Nu har jag råkat titta på kort från när Knut bara var en ynka liten fis (nu är han en liten prutt jämförelsevis) på endast fyra dagar. Så liten han var och så stor han är nu, åtta veckor gammal! Så mycket han har utvecklats, det är en helt annan bebis, han är mycket mer närvarande, han har växt i huden mycket mer och han ser helt annorlunda ut. Man kan nästan inte tro att det är samma person. Håret är rödare och ljusare, men fortfarande mest brunt i alla fall.. Rödbrunt.
Han har fått en massa babyhull och blivit riktigt stor. Det är faktiskt läskigt.
Om ni undrar kommer jag nog aldrig sluta förundras över hur stor han är och hur liten han var. Det är nog en livslång skada som blev i samband med förlossningen och utkomsten av Knutteman.

I förrgår var Knut och jag hos barnmorskan, Margareta Gustafsson, för efterkontroll. Det gick bra, mina värden var jättefina och hon var så nöjd så. Hon beundrade Knut också, eftersom han är så alldeles särskilt fin (och hårig). Det bästa med hela besöket var att jag lyckades tala mig ur att fläka ut mig i stolen! Trodde inte jag skulle lyckas men jojo, hon sa att bara jag knep ordentligt, för det var det hon skulle kolla, så behövde hon inte göra någon undersökning! Hur lycklig blir man inte av att höra på det?! För ingen vill väl lägga upp sig i den där nedra stolen?!

Fick en mycket arg kommentar i går om att jag minsann inte skulle tjata om min brist på telefon utan stället visa bilder på Knut. Så, eftersom jag är så snäll, blidkar jag ju mina läsares vilja och visar bilder på min prins:

Här sitter han i min famn och ser ut som en riktig liten filosof.

Utan Knut och utan Andy, egentid säger de att det kallas, plågeri kallar jag det. Har varit utan dem hela långa dagen, eftersom jag arbetat. Så kommer jag hem, och här är bara katterna. Jag känner mig ensam och övergiven, kall om fötterna och fryser. Jag vill ha mysiga Andy och gosiga Knut hos mig ju. Hellre barnaskri än total tystnad. Okej, den är inte total, hör bilarna ute på gatan, men ingen i min lägenhet som skriker eller pratar, det har blivit ovant.
Jag har i alla fall fått mitt sim-kort till mobilen nu, enda som kvarstår är att det skall bli aktiverat. Enligt killen på 3 var det något fel i anslutningen, så han tryckte på lite knappar och nu behöver inte jag göra något, kortet skall aktiveras inom 48 timmar, sedan har jag telefon igen. Ptja, jag tar inte ut något i förskott, inte efter de här veckorna utan telefon med endast tomma löften. Så jag skriver helt enkelt här när jag går att nå igen. Säkrast så.


I morgon skall jag på tjejmiddag, Andy och Knut skall ha grabbkväll. Utan mig. Jag är nervös. För det är faktiskt en sak att vara borta på dagen, men att vara borta på kvällen, bland gamla vänner jag inte träffat på evigheter, det är något annat det. Dessutom tänkte jag ta mig en öl eller två, och vi vet ju alla hur sentimentala vi kan bli av en skvätt alkohol.. Än värre lär det bli när man inte druckit på nästan ett år. Hej vad det kan gå då! ;-) Nu tänkte jag inte bli full, men jag vet ju inte hur lätt två öl sätter sig i huvudet, om det sätter sig alls. Vet inte hur lättpåverkad jag är, so to speak.
Ammar ju tyvärr inte längre heller, av personliga skäl får jag inte fast jag vill, så behöver inte pumpa inför dagen efter eller oroa mig för sprängfyllda bröst, vilket förvisso är ganska skönt att veta. Dock skall jag åka och handla med mina föräldrar på söndagen, så jag kan inte vara bakis. Har blivit dags att börja med matlagningen igen. Alltså som jag gjorde förrut och lagade mat till mamma och pappa två dagar i veckan, så de slapp laga mat under veckorna. Sweet.. Förut fick jag fylla upp mina arbetstimmar till 40 timmar, om det saknades timmar, nu får jag nytt årskort på gymmet istället. Samt två middagar för två personer per vecka. Riktigt bra deal för mig också med andra ord! :-D

Nybadad Knut i måndags.

Alla modebloggare visar ju sin Today's outfit så jag tänkte helt sonika att jag skulle visa min älskade sons klädsel för dagen då han, som alltid, såg så bedårande söt ut! Måste ju vara minst lika intressant som att se någon annans klädsel, menar jag.. ;-P


Kunde inte besluta mig för vilken bild som var sötast, så jag gjorde ett urval på flera.
Kläderna är köpta här:
Jeans: H&M
Munkjacka med öron: Netty.nu
Långbent body: Paris (No shit Sherlock, står ju bara på...)
Napp: Esska, köpt på Konsum

Då var kyrkan bokad, inbjudningskorten skrivna och frankerade och tårtorna spikade (dock inte antal, så jag har inte beställt dem ännu). Nu är det bara för dopdagen att komma! :-)
Känner mig lite produktiv som fått så mycket gjort, ptja, mer eller mindre allt, inför dopet, på bara ett par dagar. Hade varit gjort tidigare om Andy bara hade kunnat bestämma sig och orkat diskutera saken.. Hähä..
Han är inte lika exalterad som jag. Snarare så att jag fick tjata lite för att få till stånd ett dop. I morgon skall jag lägga inbjudningarna på lådan. Får se vilka av de inbjudna som kommer. Har en massa släktingar som är bjudna, men jag tror inte så många av dem kommer kunna komma. De bor lite för långt bort.
Tyvärr kan man ju inte bjuda alla man vill, så vi har valt ut dem som står oss absolut närmast av vännerna och bara bjudit dem, är ju ändå mest för släkten/familjen, sen får jag tyvärr säga till er andra att vi inte kunde bjuda alla vi ville, vi var tvungen att sålla rätt mycket, så vi är ledsna att vi inte kunde bjuda er. Men eftersom jag råkar ha så stor släkt, är det väl över 60 pers. som är bjudna, så som ni kanske förstår blir det många som det blir, även om bara hälften kan komma.

Annars i dag har det varit en lugn dag, inte som allt spring i går, när jag skulle försöka träffa Moa och hennes tjejgrupp och inte visste exakta tiden. Utan mobil är det svårt när saker inte blir som man trott. Så jag fick springa stan runt med Knut, sen trodde jag att jag blivit dissad och gick hem, så visade det sig att de inte var färdiga med utställningarna på Arbetetsmuséum än och att de inte alls struntat i mig, så det löste sig tillslut och jag fick träffa Moa.. :-) Mycket trevligt, fast en smula för kort tid kan jag tycka.. ;-P

Håller på med planerna inför Knuts dop. Har köpt kort och frimärken, skrivit upp vilka vi skall bjuda och kontaktat kyrkan där dopet skall hållas. Nu skall bara datumet bekräftas om det går bra att ha då och inbjudningarna skrivas och skickas. Ja och kolla upp tårtor och så. Men det får bli senare. Vet i alla fall vad jag vill att det skall vara för några. Det skall bli så roligt det här! Ser fram mot dopdagen som bara den!! Hoppas många av dem vi bjuder kan och vill komma, så det är många med och firar vår lilla skatt. Prata med far min också om fotografering och filmning, han är ju bra på sådant..

Jaja, jag vet att det blir larvigt mycket Knut för tillfället men jag kan inte låta bli, jag är så stolt och vill att hela världen skall se min underbara son och avundas! (Även om ni som läser här inte gör det så vill jag gärna tro det, sådan där ny-förälder-grej.)
Men jag tänkte i alla fall att jag kunde visa en liten  filmsnutt på min son, han satt och log en massa så försökte jag ta kort på det, tyvärr gillade han inte blixten utan blev tjurig istället, så kom jag på den finfina idén att filma istället. På så sätt skulle inte blixten störa honom men då ville han inte le mer i alla fall, så ni får nöja er med hans skojiga miner, och ett hastigt litet leende:

Mio var här i går på myskväll, hon konstaterade att Knut växt väldigt mycket sedan hon träffade honom första gången på sjukhuset, hon gissade på 2-3 decimeter, fast det bara är 3 centimeter. Men det märks så väl på kläderna hur stor han hunnit bli under de här sex veckorna och två dagarna. Skillnaden är skrämmande, för inte nog med att han vuxit på längden, huvudet har blivit större och "grövre" och han har gått upp 1,5 kilo! Om inte mer nu under veckan som gått sedan senaste vägningen på BVC. Sparkdräkten han har på sig i dag drunknade han i för bara ett fåtal veckor sedan och snart kan han inte ha den längre. Det är precis att han kan sträcka ut benen i den när han blir arg och spänner sig. Hur stor kommer han inte att vara om ytterligare ett par veckor? Och på tal om ytterligare ett par veckor, då blir han två månader!! Jag tyckte det var nyss jag sprang runt med en stor mage som slog in i allting, och snart är det två månader sedan. Fy sjutton, han tar väl studenten om någon månad, om tiden skall susa förbi i den här takten, man hinner ju inte med.

Ser ni skillnaden?! Det är ju för bövelen skrämmande!

I går trillade första barnbidraget in på kontot, känns som en smula vuxenpoäng. Mitt barnbidrag, till mitt barn. Vad lustigt det känns. 1050 kronor till Knuts alla behov. Undrar om det ens räcker till blöjor under en hel månad sedan när han har största storleken? De är ruggigt dyra, och barn bajsar mycket. Fast vad underbart det är ändå, är som att man får ett bevis på att det verkligen är på riktigt, att det verkligen är min son, även på sitt eget bankkonto. Behövs nog inte fler bevis på att det är sanning, även om jag ibland undrar. Kan det verkligen vara sant? Är den där underbara lilla varelsen verkligen min son, kommer han verkligen från mig? Är det verkligen resultatet av Andys och min kärlek till varandra? Kan det verkligen bli en sådan? Är det verkligen inte bara en dröm?
Nä, för till och med banken säger att jag har ett barn, en son, en liten varelse att nära och uppfostra.

Härom natten skulle jag sjunga Knut till sömns, hans favoritsång, den enda faktiskt som han tycks tycka om och som han inte kan låta bli att somna till, är Sov du lilla videung. Så i torsdags när jag låg där och sjöng, Andy bredvid mig, så säger Andy "Du vet att du söver mig också va, när du sjunger sådär?". Två sekunder senare sov han som en stock. Knut är inte lika lätt, honom måste man sjunga för mellan 3-10 gånger innan motståndet är nedbrutet och han sover. Men jag tyckte det var så väldigt roligt att även Andy somnade av min sång. Hehe.. Så nu kan jag få båda två att somna när jag vill, bara sätta igång och sjunga. Det roliga med att min lilla Knuttelurv tycker så bra om den är att det var min egen favoritvaggsång när jag var liten. Är det fortfarande, tänker alltid på den där bilden med en jättesöt sovande videung som var i någon bok. Så jag njuter ju av att få sjunga den själv också, hade det varit Blinka lilla stjärna hade det inte varit alls lika roligt, för den gillar jag inte. Trollmor är bra, men Mio gav honom men för livet på sjukhuset när hon sjöng den för honom så den funkar inte, då börjar han gråta. (Hahaha, skoja med dig Mio, men han gråter faktiskt när jag sjunger den.) Vyssanlull har jag inte provat än, kanske jag skall göra om han eller jag tröttnar på Videungen. :-)















Min sovande lilla videung.

I går var första gången på flera år som jag var en av dessa tidiga människor som skyndar till jobbet. Var en lite lustig känsla. Nu är det ju inte så att jag inte jobbat på flera år, utan bara att jag börjat klockan 9, och därmed varit ganska ensam på gatorna. I går började jag 07.30 och då var det ett litet myller, ett myller som jag tidigare bara tittat på från mitt fönster.
Kände mig naken hela dagen utan en Knut på armen och det var faktiskt riktigt skönt att komma hem och få gosa lite. Dock dröjde det någon timme innan jag fick gosa, för han låg och sov och jag hade inte hjärta att väcka honom. De hade klarat sig bra utan mig, Andy och Knut. Så nu behövs jag väl inte längre.. Haha, skoja bara. Men det är roligt att höra att de haft det trevligt. Kommer ju ändå bli såhär en gång i veckan framöver, så bra att veta att det funkar.
Gick bra för mig också, jobbade ihärdigt hela dagen och var fullt sysselsatt. Men jag måste erkänna att eftermiddagen är riktigt seg att arbeta på, även om den är mycket kortare än förmiddagen. Skönt i alla fall att ha något att göra, en dag i veckan i alla fall, känna sig lite behövd och nyttig. Nog för man får känna sig behövd av Knut också, men han är ofta så lugn och okrävande under dagarna, så man gör ingenting, det enda han begär är att när han är gossugen så skall man gosa, vilket innebär att man inte kan göra något annat, som att städa eller så. Fast det skulle jag nog kunna om jag inte vore så svag för hans starka vilja, men är väl något som blir lättare senare. När man gått in sig lite mer i mammarollen. Inte är så upp över öronen kär och daltig som i början, när man blir van vid situationen helt enkelt.

Knut sitter och ser fräsig ut på pappas mage, syns inte på bilden men han var riktigt sur och ville inte nöja sig med något av allt vi tog oss för. Om ni undrar så är det far hans som valt dagens kläder.

Ajajaj! Jag har så ont! Har inte haft träningsvärk på så jäkla länge, eftersom jag inte tränat sedan innan graviditeten! Och nu har jag dessutom en liten en att bära runt på, vilket inte gör det enklare att ha ont i varenda muskel i kroppen. Men då vet man att det tagit i alla fall, skönt det.
Knut ligger här bredvid mig, han är så söt. Småsover lite.. Försökte spela lite Resistance -Fall of man- förrut, men det gick inget bra. Andy får lära mig. Hähä.. Så svårt att styra siktet ju. Enligt Andy skall Knut bli en liten spelnörd, vi får se hur det blir med det.
Har nog inte mycket att säga egentligen, så jag bjussar på en Knut-bild.

På väg hem från BB, fick med mig en liten nallebjörn som Andy var snäll och höll medan jag tog kortet. :-)