Alltså, jag har, sedan 20 årsdagen, haft en viss åldersnoja. Det blir ju inte bättre av att alla runt omkring, som dessutom är mycket äldre än jag, blir gamla, enligt mig!
I lördags fyllde en av de närmaste 30 år, mr X (Han vill inte bli nämnd i bloggen, så jag norpar lite från "En nannys dagbok")
Den 18:e fyller jag själv 23 och tar ytterligare ett steg mot bäst före-datumet (dagen då man skall ha kommit på vad man vill göra, när rynkorna hopar sig och skinnet blir slappt =bäst före datum).
Helgen efter mig skall Jani firas, då han fyller 28.
Och i maj (eller om det var juni) fyller Harry 29..
Och min egen karl blir 26 i år!

Antingen får jag börja umgås med folk som är mycket yngre, så jag själv kan känna mig liten (eller också kommer jag känna mig ännu äldre, ses ju trots allt som umgängets snorunge som det ser ut nu!)
Eller så får jag helt enkelt börja acceptera att man inte kan bli yngre med åren! Och jag skiter i uttryck som; man blir inte äldre än man gör sig! För det hindrar inte det ofrånkomliga!! Någon gång måste jag komma på vad jag vill göra, och någon gång kommer skinnet hänga!