Utan Knut och utan Andy, egentid säger de att det kallas, plågeri kallar jag det. Har varit utan dem hela långa dagen, eftersom jag arbetat. Så kommer jag hem, och här är bara katterna. Jag känner mig ensam och övergiven, kall om fötterna och fryser. Jag vill ha mysiga Andy och gosiga Knut hos mig ju. Hellre barnaskri än total tystnad. Okej, den är inte total, hör bilarna ute på gatan, men ingen i min lägenhet som skriker eller pratar, det har blivit ovant.
Jag har i alla fall fått mitt sim-kort till mobilen nu, enda som kvarstår är att det skall bli aktiverat. Enligt killen på 3 var det något fel i anslutningen, så han tryckte på lite knappar och nu behöver inte jag göra något, kortet skall aktiveras inom 48 timmar, sedan har jag telefon igen. Ptja, jag tar inte ut något i förskott, inte efter de här veckorna utan telefon med endast tomma löften. Så jag skriver helt enkelt här när jag går att nå igen. Säkrast så.


I morgon skall jag på tjejmiddag, Andy och Knut skall ha grabbkväll. Utan mig. Jag är nervös. För det är faktiskt en sak att vara borta på dagen, men att vara borta på kvällen, bland gamla vänner jag inte träffat på evigheter, det är något annat det. Dessutom tänkte jag ta mig en öl eller två, och vi vet ju alla hur sentimentala vi kan bli av en skvätt alkohol.. Än värre lär det bli när man inte druckit på nästan ett år. Hej vad det kan gå då! ;-) Nu tänkte jag inte bli full, men jag vet ju inte hur lätt två öl sätter sig i huvudet, om det sätter sig alls. Vet inte hur lättpåverkad jag är, so to speak.
Ammar ju tyvärr inte längre heller, av personliga skäl får jag inte fast jag vill, så behöver inte pumpa inför dagen efter eller oroa mig för sprängfyllda bröst, vilket förvisso är ganska skönt att veta. Dock skall jag åka och handla med mina föräldrar på söndagen, så jag kan inte vara bakis. Har blivit dags att börja med matlagningen igen. Alltså som jag gjorde förrut och lagade mat till mamma och pappa två dagar i veckan, så de slapp laga mat under veckorna. Sweet.. Förut fick jag fylla upp mina arbetstimmar till 40 timmar, om det saknades timmar, nu får jag nytt årskort på gymmet istället. Samt två middagar för två personer per vecka. Riktigt bra deal för mig också med andra ord! :-D

Nybadad Knut i måndags.

Alla modebloggare visar ju sin Today's outfit så jag tänkte helt sonika att jag skulle visa min älskade sons klädsel för dagen då han, som alltid, såg så bedårande söt ut! Måste ju vara minst lika intressant som att se någon annans klädsel, menar jag.. ;-P


Kunde inte besluta mig för vilken bild som var sötast, så jag gjorde ett urval på flera.
Kläderna är köpta här:
Jeans: H&M
Munkjacka med öron: Netty.nu
Långbent body: Paris (No shit Sherlock, står ju bara på...)
Napp: Esska, köpt på Konsum

Tittade på Efter 10 som var på 4an precis nyss, veckans tema har varit olika former av beroende och i dag handlade det om sexmissbruk. Avslutningsvis pratade Malou med Lena Endre angående debatten som kommit upp till ytan om sexuella trakasserier inom teatern och att varannan kvinna känner sig trakasserad... och var fjärde man. Jag blev så glad när Endre lade till det, eftersom man alltid fokuserar på kvinnorna som offer, aldrig att det kan vara en man som känner sig sexuellt trakasserad.
En man skall alltid bli glad åt att uppvaktas för sin sexualitet, kan inte känna sig obehaglig i sådana situationer. Men det är så fel! Tyvärr valde Malou att ändå fokusera på de unga tjejer som främst känt sig utsatta för detta. Men Endre var där ett par gånger till och påpekade att även män kände sig trakasserade. Hon påtalade även att det finns många kvinnor som utnytjar sin sexualitet för att vinna förmåner eller roller inom teatern och tog som exempel alla konstiga filmer hennes man, som är regissör, fått hemskickade från unga kvinnor, och att de kunde vara helt hämningslösa i sitt innehåll!

Lena Endre med sin man. Bilden är stulen från Stureplan.se

Då var kyrkan bokad, inbjudningskorten skrivna och frankerade och tårtorna spikade (dock inte antal, så jag har inte beställt dem ännu). Nu är det bara för dopdagen att komma! :-)
Känner mig lite produktiv som fått så mycket gjort, ptja, mer eller mindre allt, inför dopet, på bara ett par dagar. Hade varit gjort tidigare om Andy bara hade kunnat bestämma sig och orkat diskutera saken.. Hähä..
Han är inte lika exalterad som jag. Snarare så att jag fick tjata lite för att få till stånd ett dop. I morgon skall jag lägga inbjudningarna på lådan. Får se vilka av de inbjudna som kommer. Har en massa släktingar som är bjudna, men jag tror inte så många av dem kommer kunna komma. De bor lite för långt bort.
Tyvärr kan man ju inte bjuda alla man vill, så vi har valt ut dem som står oss absolut närmast av vännerna och bara bjudit dem, är ju ändå mest för släkten/familjen, sen får jag tyvärr säga till er andra att vi inte kunde bjuda alla vi ville, vi var tvungen att sålla rätt mycket, så vi är ledsna att vi inte kunde bjuda er. Men eftersom jag råkar ha så stor släkt, är det väl över 60 pers. som är bjudna, så som ni kanske förstår blir det många som det blir, även om bara hälften kan komma.

Annars i dag har det varit en lugn dag, inte som allt spring i går, när jag skulle försöka träffa Moa och hennes tjejgrupp och inte visste exakta tiden. Utan mobil är det svårt när saker inte blir som man trott. Så jag fick springa stan runt med Knut, sen trodde jag att jag blivit dissad och gick hem, så visade det sig att de inte var färdiga med utställningarna på Arbetetsmuséum än och att de inte alls struntat i mig, så det löste sig tillslut och jag fick träffa Moa.. :-) Mycket trevligt, fast en smula för kort tid kan jag tycka.. ;-P

Håller på med planerna inför Knuts dop. Har köpt kort och frimärken, skrivit upp vilka vi skall bjuda och kontaktat kyrkan där dopet skall hållas. Nu skall bara datumet bekräftas om det går bra att ha då och inbjudningarna skrivas och skickas. Ja och kolla upp tårtor och så. Men det får bli senare. Vet i alla fall vad jag vill att det skall vara för några. Det skall bli så roligt det här! Ser fram mot dopdagen som bara den!! Hoppas många av dem vi bjuder kan och vill komma, så det är många med och firar vår lilla skatt. Prata med far min också om fotografering och filmning, han är ju bra på sådant..

I dag prövade jag Ballerinas nya kex: Kladdkaka. Måste säga att jag blev mycket glatt överraskad, då de var väldigt goda! Givetvis med ett glas mjölk till. Blev dock en smula besviken över att de inte ser ut som den klassiska Ballerinakakan, utan är plattare utan något hål i mitten av kexet. Men betyget för detta goda till-kaffetkexet blir i alla fall 8 av 10!

Fick mobilen från 3 i torsdags, dock utan sim-kort, därför gick jag ner till trebutiken på stan för att se om de kunde ge mig ett med det abonemang jag skulle ha. Han sa att de skickade kortet separat och att jag antagligen kunde vänta mig det dagen efter på posten. I dag är det måndag, posten har varit här och lämnat endast reklam. Alltså inget sim-kort. I dag är det exakt två veckor sedan nummerflytten vilket innebär två veckor utan telefon. Något som skulle vara jobbigt utan ett barn men som nu blir ett stressmoment, tänk om något händer Knut och jag inte har någon telefon. Såhär kan det ju inte få vara! Skall ringa sedan när Andy kommer så jag kan få låna hans telefon och ringa tre-killen och fråga varför jag fortfarande inte fått något, om de glömt som de gjorde med mobilen. Och dessutom höra hur de skall ersätta mig för dessa förseningar som beror helt på dem. För ersättning ska jag ha, det är inte skäligt att vara utan telefon i två hela veckor, han visste dessutom att jag inte har någon hemtelefon, så mobilen är mitt enda komunikationsmedel (utöver datorn, som inte går att använda om något skulle hända ändå).


Fy sjutton så arg jag är!!

Fick mobilen från 3 i torsdags, dock utan sim-kort, därför gick jag ner till trebutiken på stan för att se om de kunde ge mig ett med det abonemang jag skulle ha. Han sa att de skickade kortet separat och att jag antagligen kunde vänta mig det dagen efter på posten. I dag är det måndag, posten har varit här och lämnat endast reklam. Alltså inget sim-kort. I dag är det exakt två veckor sedan nummerflytten vilket innebär två veckor utan telefon. Något som skulle vara jobbigt utan ett barn men som nu blir ett stressmoment, tänk om något händer Knut och jag inte har någon telefon. Såhär kan det ju inte få vara! Skall ringa sedan när Andy kommer så jag kan få låna hans telefon och ringa tre-killen och fråga varför jag fortfarande inte fått något, om de glömt som de gjorde med mobilen. Och dessutom höra hur de skall ersätta mig för dessa förseningar som beror helt på dem. För ersättning ska jag ha, det är inte skäligt att vara utan telefon i två hela veckor, han visste dessutom att jag inte har någon hemtelefon, så mobilen är mitt enda komunikationsmedel (utöver datorn, som inte går att använda om något skulle hända ändå).


Fy sjutton så arg jag är!!

Jaja, jag vet att det blir larvigt mycket Knut för tillfället men jag kan inte låta bli, jag är så stolt och vill att hela världen skall se min underbara son och avundas! (Även om ni som läser här inte gör det så vill jag gärna tro det, sådan där ny-förälder-grej.)
Men jag tänkte i alla fall att jag kunde visa en liten  filmsnutt på min son, han satt och log en massa så försökte jag ta kort på det, tyvärr gillade han inte blixten utan blev tjurig istället, så kom jag på den finfina idén att filma istället. På så sätt skulle inte blixten störa honom men då ville han inte le mer i alla fall, så ni får nöja er med hans skojiga miner, och ett hastigt litet leende:

Mio var här i går på myskväll, hon konstaterade att Knut växt väldigt mycket sedan hon träffade honom första gången på sjukhuset, hon gissade på 2-3 decimeter, fast det bara är 3 centimeter. Men det märks så väl på kläderna hur stor han hunnit bli under de här sex veckorna och två dagarna. Skillnaden är skrämmande, för inte nog med att han vuxit på längden, huvudet har blivit större och "grövre" och han har gått upp 1,5 kilo! Om inte mer nu under veckan som gått sedan senaste vägningen på BVC. Sparkdräkten han har på sig i dag drunknade han i för bara ett fåtal veckor sedan och snart kan han inte ha den längre. Det är precis att han kan sträcka ut benen i den när han blir arg och spänner sig. Hur stor kommer han inte att vara om ytterligare ett par veckor? Och på tal om ytterligare ett par veckor, då blir han två månader!! Jag tyckte det var nyss jag sprang runt med en stor mage som slog in i allting, och snart är det två månader sedan. Fy sjutton, han tar väl studenten om någon månad, om tiden skall susa förbi i den här takten, man hinner ju inte med.

Ser ni skillnaden?! Det är ju för bövelen skrämmande!

I går trillade första barnbidraget in på kontot, känns som en smula vuxenpoäng. Mitt barnbidrag, till mitt barn. Vad lustigt det känns. 1050 kronor till Knuts alla behov. Undrar om det ens räcker till blöjor under en hel månad sedan när han har största storleken? De är ruggigt dyra, och barn bajsar mycket. Fast vad underbart det är ändå, är som att man får ett bevis på att det verkligen är på riktigt, att det verkligen är min son, även på sitt eget bankkonto. Behövs nog inte fler bevis på att det är sanning, även om jag ibland undrar. Kan det verkligen vara sant? Är den där underbara lilla varelsen verkligen min son, kommer han verkligen från mig? Är det verkligen resultatet av Andys och min kärlek till varandra? Kan det verkligen bli en sådan? Är det verkligen inte bara en dröm?
Nä, för till och med banken säger att jag har ett barn, en son, en liten varelse att nära och uppfostra.

Härom natten skulle jag sjunga Knut till sömns, hans favoritsång, den enda faktiskt som han tycks tycka om och som han inte kan låta bli att somna till, är Sov du lilla videung. Så i torsdags när jag låg där och sjöng, Andy bredvid mig, så säger Andy "Du vet att du söver mig också va, när du sjunger sådär?". Två sekunder senare sov han som en stock. Knut är inte lika lätt, honom måste man sjunga för mellan 3-10 gånger innan motståndet är nedbrutet och han sover. Men jag tyckte det var så väldigt roligt att även Andy somnade av min sång. Hehe.. Så nu kan jag få båda två att somna när jag vill, bara sätta igång och sjunga. Det roliga med att min lilla Knuttelurv tycker så bra om den är att det var min egen favoritvaggsång när jag var liten. Är det fortfarande, tänker alltid på den där bilden med en jättesöt sovande videung som var i någon bok. Så jag njuter ju av att få sjunga den själv också, hade det varit Blinka lilla stjärna hade det inte varit alls lika roligt, för den gillar jag inte. Trollmor är bra, men Mio gav honom men för livet på sjukhuset när hon sjöng den för honom så den funkar inte, då börjar han gråta. (Hahaha, skoja med dig Mio, men han gråter faktiskt när jag sjunger den.) Vyssanlull har jag inte provat än, kanske jag skall göra om han eller jag tröttnar på Videungen. :-)















Min sovande lilla videung.

I går var första gången på flera år som jag var en av dessa tidiga människor som skyndar till jobbet. Var en lite lustig känsla. Nu är det ju inte så att jag inte jobbat på flera år, utan bara att jag börjat klockan 9, och därmed varit ganska ensam på gatorna. I går började jag 07.30 och då var det ett litet myller, ett myller som jag tidigare bara tittat på från mitt fönster.
Kände mig naken hela dagen utan en Knut på armen och det var faktiskt riktigt skönt att komma hem och få gosa lite. Dock dröjde det någon timme innan jag fick gosa, för han låg och sov och jag hade inte hjärta att väcka honom. De hade klarat sig bra utan mig, Andy och Knut. Så nu behövs jag väl inte längre.. Haha, skoja bara. Men det är roligt att höra att de haft det trevligt. Kommer ju ändå bli såhär en gång i veckan framöver, så bra att veta att det funkar.
Gick bra för mig också, jobbade ihärdigt hela dagen och var fullt sysselsatt. Men jag måste erkänna att eftermiddagen är riktigt seg att arbeta på, även om den är mycket kortare än förmiddagen. Skönt i alla fall att ha något att göra, en dag i veckan i alla fall, känna sig lite behövd och nyttig. Nog för man får känna sig behövd av Knut också, men han är ofta så lugn och okrävande under dagarna, så man gör ingenting, det enda han begär är att när han är gossugen så skall man gosa, vilket innebär att man inte kan göra något annat, som att städa eller så. Fast det skulle jag nog kunna om jag inte vore så svag för hans starka vilja, men är väl något som blir lättare senare. När man gått in sig lite mer i mammarollen. Inte är så upp över öronen kär och daltig som i början, när man blir van vid situationen helt enkelt.

Knut sitter och ser fräsig ut på pappas mage, syns inte på bilden men han var riktigt sur och ville inte nöja sig med något av allt vi tog oss för. Om ni undrar så är det far hans som valt dagens kläder.

Ajajaj! Jag har så ont! Har inte haft träningsvärk på så jäkla länge, eftersom jag inte tränat sedan innan graviditeten! Och nu har jag dessutom en liten en att bära runt på, vilket inte gör det enklare att ha ont i varenda muskel i kroppen. Men då vet man att det tagit i alla fall, skönt det.
Knut ligger här bredvid mig, han är så söt. Småsover lite.. Försökte spela lite Resistance -Fall of man- förrut, men det gick inget bra. Andy får lära mig. Hähä.. Så svårt att styra siktet ju. Enligt Andy skall Knut bli en liten spelnörd, vi får se hur det blir med det.
Har nog inte mycket att säga egentligen, så jag bjussar på en Knut-bild.

På väg hem från BB, fick med mig en liten nallebjörn som Andy var snäll och höll medan jag tog kortet. :-)

Utan min lilla Knut. Han hade barnvakt för första gången i dag. Han var hos sin mormor och morfar i ett par timmar medan Andy och jag slogs (dvs. tränade box). Var skönt att träna men jobbigt att lämna min lilla Knut. Dock sa de att det hade varit mysigt och att han nästan inte var ledsen alls. Bra för mig att lära mig vara utan honom en stund, då jag, på hans sex veckors-dag (fredag), kommer börja jobba igen.
Haha, nej, jag skall bara jobba en dag i veckan, fredagar, då Andy skall vara hemma och ta hand om vår lilla klutt. Men det är bra extrapengar för min del, och så kan det vara skönt att göra något. Spar in lite på mammaledighetsdagarna också, vilka går åt som smör annars.
Känns lite jobbigt dock, att vara utan min son. Har ju ändå burit omkring på honom i nio månader och nu haft honom i ytterligare en månad och lite till. Så blir lite konstigt att vara ifrån honom. Men det skall nog gå bra. Han och Andy tycker ju så bra om varandra och knöt sina band redan efter förlossningen, så det kommer inte bli något problem, även om han blivit en smula mindre pappig och en smula mer mammig under de senaste veckorna. Är väl för jag varit hemma och dessutom ammat så vi knutit våra band lite hårdare.

Blev mycket glatt överaskad i dag när jag bläddrade igenom posten, hade nämligen fått en inbjudan till Linda och Johans bröllop i juni. Blir det första bröllopet jag gästar och jag ser fram mot det enormt. Har redan bestämt vad jag skall ha på mig, med klänning, kofta och skor, rubbet. Hähä..

I dag har vi gjort mycket, Knut och jag, på förmiddagen var vi på Timjan och drack lite kaffe och pratade, sedan gick vi till Ica och handlade en skvätt. Och så nu vid kl 16 var vi iväg med Andy och skrev på faderskapsbekräftelse, så att det är klart också. Nu blir det nog att ta det lugnt resten av kvällen. Bara mysa lite här hemma. Har börjat lite smått med min Knut-scrapbook också. Även fast mamma förstörde min framsida. Går väl kanske att ordna på något sätt. Men det albumet skall jag i alla fall fylla med speciella händelser i Knuts liv. Eller så mycket som ryms, är väl möjligt att det blir fler album, eftersom man vill ta med så mycket bilder, han är ju så söt min lilla kille. :-)

I dag har Mio och Nicke varit på besök här. Var riktigt trevligt med lite sällskap utöver Andy och Knut, måste jag säga. Andy och Nicke pillade med Tvn och TV-spel, medan Mio och jag snackade bajs och gullade med Knut.
Andy och Mio gjorde chokladbollar åt oss också, vilka var ytterst snaskiga. Som ni kanske märker är jag rätt torftig i skrivandet, mitt ordförråd tycks ha reducerats kraftigt sedan Knut trädde in i mitt liv med sitt daddande.. Hähä.. Kan i alla fall bjussa på lite bilder från dagen. Alltid något. ;-)

Passar de inte bra med en liten en? Man kan ju nästan tro att det är de riktiga föräldrarna ;-P


Knut fick låna Nickes mössa, passar den inte utmärkt!?

Jag har ju glömt att tala om, men TVn fungerar igen, den började funka samma dag som den slutade fungera vid 16-tiden. Men usch och fy så tråkigt jag hade fram till dess. Tyckte riktigt synd om mig själv då.

Dock har jag fortfarande ingen telefon och det börjar gå mig på nerverna. Vill ha min telefon NU! Känns inget vidare att ha en liten en hemma utan möjligheter att höra av sig till någon om det skulle behövas. Om något skulle hända. Nåväl, borde få igång allt i nästa vecka. Så får väl hålla mig till dess.

My God! Jag är hemma, p.g.a mammaledighet men det värsta av det värsta har drabbat mig! Jag har nämligen ingen TV!! Vad skall jag göra nu då? Något allmännyttigt kommer inte på frågan i alla fall, kan ju inte lämna lilleman, även om han roar sig i babygymmet. Roade sig, kanske är bättre uttryckt, för nu har han tröttnat. Kallar på min uppmärksamhet.
Men åter till problemet, vet ni hur tråkigt det är att sitta och amma utan att ha något att förströ sig med? Eller att sitta med Knut på knäet och guppa honom för att han skall vara nöjd, utan något att titta på? För visst är det mysigt, men ganska tråkigt i längden. Om man inte har något annat att sysselsätta sig med under tiden då, vill säga. Och nej, datorn kommer inte på fråga, inte lätt att skriva med en hand samtidigt som man håller en liten spädis som flänger hit och dit.
Usch, det är verkligen synd om mig i dag.

Jag vill ha min TV i funktion!

Jag verkligen hatar att åka buss med barnvagn! Alltid har jag avundats dessa föräldrar som åker buss med barnvagn, det ser alltid så mysigt ut, men det är det verkligen inte! Fullt med folk som trängs och mer eller mindre står på barnvagnen, otrevliga typer som säger åt en att fälla ner handtagen. Jag är inte dum, hade det gått att fälla ned handtagen hade jag väl ändå gjort det! Nu går inte det. Och man behöver inte fräsa fram "Du får allt fälla ned det där"! Hade varit mycket trevligare om damen i fråga hade sagt "Vill du vara vänlig att fälla ned det där", då hade jag även svarat mycket trevligare! Och så allt skrik, varför kan inte folk prata i normal samtalston? Jag vill ju kunna höra om min lilla ängel har något på hjärtat, men det går inte. Nog för att han brukar vara tyst och sova hela vägen, men man vet ju inte.
Och så de där föräldrarna som inte vill fatta när det är fullt, utan kränger på sina barnvagnar också så man står helt inklämd och det är omöjligt för andra passagerare att ta sig förbi. Det handlar faktiskt om säkerhet också, då man snabbt måste kunna utrymma bussen om så behövs. Visst det är förarens ansvar att köra ut dem som står på det sättet, men lite hjärna måste man väl ha själv också? Och bussarna går faktiskt var 10:e minut, så det kan ju inte vara jättefarligt att missa en buss och vänta på nästa? Jag hade gärna gått av och lämnat plats åt de andra om jag inte hade varit helt inklämd med inte ens en millimeters svängrum.
Nej, åka buss med barnvagn är inget jag gärna gör. Åker för övrigt inte gärna varken buss eller spårvagn i alla fall.

Under den här veckan kommer jag inte att ha någon telefon, så vill ni komma i kontakt med mig får ni skicka mail eller ringa till Andy (gäller er som har hans nummer). Meddelar igen när jag har fått igång telefonen igen. Måste säga att jag känner mig otroligt naken utan telefon och givetvis vill man höra av sig till alla bara för att man inte kan. Typiskt.

Känsliga läsare varnas!

För en månad sedan i dag kom det en ny liten människa till jorden. Tänkte berätta historien om hans nedkomst här.
Klockan halv fyra på natten satte värkarna igång, dock trodde jag bara att det var förvärkar eftersom de kändes så lite. Trodde det skulle göra jätteont när de riktiga satte in, varför jag inte oroade mig särskilt mycket.
Klockan sex på morgonen ville Andy att jag skulle ringa förlossningen och kolla vad de tyckte, om han skulle åka till jobbet eller stanna hemma, själv ansåg jag att han kunde åka så skulle jag ringa om det hände något mer. Dock höll inte tanten på förlossningen med, hon ansåg att han skulle stanna hemma och att vi var välkomna in när vi kände för det. Hon trodde nämligen att det var dags någon gång under samma dygn. Särskilt som värkarna kom regelbundet och hade gjort det under flera timmar.
Dagen segade sig fram och vi satt och tog tid mellan värkarna, för jag hade fått för mig att när det var tre minuter mellan värkarna kunde man åka in.
Vid klockan 12 ringde jag far min, för då var det mellan 3-4 minuter mellan värkarna, vi gjorde upp om att han skulle hämta oss efter att han klippt sig och klockan 13.45 satt vi i bilen till sjukhuset.

Vi kom till förlossningen kl. 14.00 och blev inskrivna. Sedan fick vi vänta till tjugo i tre innan det blev dags för undersökning. Jag var jättenervös och rädd för att det bara var falskt alarm, eller att jag skulle vara öppen för lite så att jag skulle bli hemskickad.
Barnmorskan kände efter och konstaterade att jag bara var öppen två centimeter, då blev jag säker, jag skulle få åka hem igen!
FEL!
Hon sa att livmoderhalsen, som är böjd, vanligen brukar räta ut sig när man öppnat sig en bra bit, men att jag gjort tvärt om och att min redan var uträtad så att hon kunde känna barnets huvud. Hon sa också att hon skulle komma tillbaka om två timmar och hade det inte hänt så mycket då skulle hon ta sönder hinnorna så att vattnet skulle gå, för att snabba på det hela. Jag slapp med andra ord åka hem.
Två timmar senare var jag bara öppen tre-fyra centimeter så hon stack hål på hinnorna och gav mig en binda. Vilket var en väldans tur, för sedan när jag gick på toaletten hade slemproppen gått, typ äckligaste klumpen jag någonsin sett!!

Fortfarande tog det lång tid för mig att öppnas så jag fick dropp som skulle skynda på det hela ännu lite mer, vilket det också gjorde. I min journal hade jag skrivit att jag ville ha lustgas och akupunktur som smärtlindring men när värkarna intensifierades till max kunde jag inte längre hålla mig, jag var verkligen tvungen att ha epidural, ryggmärgsbedövning.
Andy och jag hade lite roligt medan vi väntade och tog fula bilder från förlossningen, något var man ju tvungen att göra. Lustgasen var min bästa vän och Andy tyckte att jag missbrukade den lite, något jag inte höll med om!
Jag var verkligen jättetrött, efter att inte ha sovit på flera veckor och lustgasen gjorde mig tröttare, dock fick jag inte vila för barnmorskan utan hon tvingade mig att vara uppe och röra på mig så mycket som möjligt för att skynda på processen.
Ondskefullt!

Klockan 21.15 var det så dags, krystvärkarna satte igång. Till att börja med fick jag stå på knä för att huvudet skulle trycka på bäckenöppningen och allt skulle gå lite fortare, sedan när jag fick kramp i benen fick jag lägga mig ned. Att krysta gick jättebra förutom att barnmorskan skulle stoppa in fingrarna hela tiden, vilket avbröt hela krystvärken för mig. Blev riktigt irriterad på henne som hon höll på, dock tordes jag inte säga något. Så klockan 22.06 kom det ut en liten klump som var alldeles gråblå och tyst. Jag fick panik! Tyckte inte de gjorde minsta lilla för att få honom att börja skrika och andas men enligt Andy daskade de honom i rumpan och pillade ut fostervatten och slem ur halsen på honom. I en evighet var han tyst, men så skar ett skrik genom rummet och lättat kunde vi andas ut. De lade honom på min mage och torkade honom med handdukar. Han var rätt slemmig och äcklig med blodfläckar här och där.
Så var det bara den äckliga moderkakan som skulle ut, och ärligt talat, visst den åkte ut snabbt som sjutton, men fy vad äckligt det kändes! En stor snuskig slemklump som åkte ut!

Den lille killen som kom ut var inte så liten, han vägde 3710 gram och var 51 cm lång. En stor bebis..
Sedan började det tråkiga arbetet med att försöka kissa. Barnmorskan tjatade som bara den på att jag inte fick åka till BB innan jag hade kissat, själv ansåg jag att kan jag inte kissa är det väl för att jag inte är kissnödig! Helt logiskt!
De gav oss en jättefin bricka med smörgåsar och champagneglas med äppelcider för att vi skulle få fira vår sons födelse, och så några ord om att jag skulle dricka mycket för att försöka bli kissnödig...
Efter ett par timmar hade jag gett upp, jag kunde faktiskt inte kissa, och så var det med det.
Barnmorskan gav med sig och sa att de skulle försöka tömma mig för att se om det kanske var så att jag inte var kissnödig, eller om det var så att jag inte kunde kissa, något som kan hända när man får ryggmärgsbedövning.
Jag hade över en liter kiss i blåsan, så det blev en sådan förbaskad kateter. Påse att bära med sig överallt. Mysigt..
Så slutligen var det dags att bege sig till BB där jag fick ett eget rum, då var jag helt slut och ville bara sova. Klockan var runt halv tre när vi kom dit.

Där har ni historien om hur Knut kom till världen. Har säkert missat en massa och sådär men ni får ha överseende, det blev ju ändå väldigt långt, så ingen orkar väl ändå läsa hela.. Hähä..

 

Sitter med en liten renbebis i knät.. Så söt!

 

 

Baby deer

 

Nu när jag är mammaledig har jag ju tid att titta på nyhetsmorgon, och dagens program i Efter 10 handlade om ett par som hade haft fyra barn, varav tre av dem hade dött av en okänd sjukdom. Så fruktansvärt hemskt att förlora sitt barn och inte veta ens namnet på sjukdomen, så hemskt att veta att det finns ca. 500 barn med denna sjukdom och tre av dem har varit ens egna barn. Hur stor är risken för det liksom? Givetvis börjar man tänka på sitt eget barn, tänk om vi förlorade vår son? Hur tar man sig igenom en sådan kris? Hur klarar man som syskon att förlora alla sina bröder och systrar och stå ensam kvar? Och som par, hur klarar man att fortsätta tillsammans utan att anklaga varandra eller låta sorgen äta upp äktenskapet och kärleken?