Fram till jag var 20 år hade ingen jag kände eller stod nära dött. Sedan dog min största idol, gammelmormor Greta och alla andra följde därefter. Greta blev 94 men de som följde var inte 100-åriga, skröpliga släktingar, som man kan tänka sig (för sådana har jag inte, 100-åriga, skröpliga släktingar, alltså!), utan unga, mer eller mindre vitala bekanta och vänner och blivande vänner.. Dessa med bara några månaders mellanrum.

Och nu har det då alltså nått den innersta kärnan, där som de närmaste finns! I går fick jag beskedet att en nära vän inte längre finns bland oss, och även om vi inte pratat på ett par år, så lämnade han inte platsen i hjärtetrakten, inte platsen i minnet och tanken och förhoppningen om att det inte skulle dröja allt för länge innan vi sågs igen. Och ville han inte träffas hade jag ju en bok utlånad till honom som jag kunde använda som vapen! Men nu går inte det, det finns inte mer. Aldrig mer kommer jag få sitta på hans enorma säng/soffa och dricka te och prata livsfilosofi och annat intressant.

Så till alla mina vänner: Sluta DÖ!!! Jag orkar inte mer sådant nu!!!