Jag vet inte vad det är, men något måste det vara som gör att alla miljö/människoaktivister och religösa fanatiker dras till mig! Jag blir jämt stoppad av ovan nämnda! Spelar ingen roll om jag är bakis, halvspringer, glor ner i backen eller blänger fientligt på allt och alla, de tycks ändå alltid vilja prata med mig.
Har jag en neonskylt över huvudet med texten Prata med mig, så pratar jag med dig eller något liknande? Kanske Prata med/pracka på mig, jag säger inte nej! Det sista förslaget är nog mest rimligt! För hittils har Individuell Människohjälp, Greenpeace och Naturskyddsföreningen lyckats ypperligt med att få kontonummer och en signatur för autogirobetalningar. Den enda som misslyckades var Rädda Barnen men det var bara för att jag redan betalar mer än jag kanske har råd med alla månader till så många olika, så jag tyckte det räckte. Sedan tycker jag att miljön har högre prioritet (för mig) än människor, som faktiskt är de som bär skulden till att moder jord inte mår bra! Och ja, jag är mycket medveten om att dessa stackars oskyldiga barn inte bär skuld till detta (i deras nuvarande liv, vem vet, jag tror på reinkarnation så...) och att det är "fel" människor som drabbas av miljöförstöringarna (öknar, brist på rent vatten osv.) men som talesättet lyder: Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon! Och jag tycker att jag gör mitt biståndsbidrag i och med dessa tre organisationer! (Mer än de flesta i min ålder med min ekonomi!) Men måste väl erkänna att hon från Rädda Barnen  var en hårsmån från att lyckas ända tills Andys förmanande röst talade till mig i huvudet! Så jag sa nej. För flera veckor sedan. Jag har fortfarande dåligt samvete!

Och så till de religösa fanatikerna. Fanatiker är ett för starkt ord för de flesta av dem, men jag tycker om att låta dramatisk! ;-P
Jehovas vittnen vill alltid prata med mig på stan. Stackare. Tror inte det är ofta de är orsaken till att diskussioner upphör eller helt uteblir, ofta. Det måste vara traumatiskt. Men jag kan ju inte hålla tyst. Och faktum kvarstår; de började prata med mig! Så jag måste ju ha min rätt till min åsikt, eller?! Och de brukar inte gå för att jag har otrevliga, hatiska åsikter, snarare för att de räknat med att få diskuterandet på stan överstökat på så kort tid, att de faktiskt inte hinner prata mer. Eller för att jag råkar säga saker de inte kan säga emot.. Men som ändå inte ger sig i uttryck i deras tro.. Som moder jord och fader himmel, namn de inte sätter på samma resultat. Eller något de överhuvudtaget inte tar upp i sin religion, som var kommer vår energi ifrån? Kan en gud existera utan en gudinna (i min mening jorden och himmelen)? Och andra, liknande "frågor" som jag liviligt diskuterar om, med inlevelse! (Är även jag en fanatiker?!) Nää, det mesta jag tycker stöds trots allt av naturvetenskapen, bara att jag väljer andra ord.
Hur som helst, andra religiösa fanatiker är ju dessa missionärer (heter det så?) som kommer från, tex  England (de två värsta jag träffat, därav just det exemplet) som mer eller mindre överger sin tro, tar mitt nummer och ringer otaliga gånger (just nämnd gång var jag en smula onykter, vilket medförde att lövet lossnade från tungan och jag var svårtystad) tills en kompis tröttnar på mina nervsammanbrott dessa samtal gav mig varje gång (jag svarade typ aldrig, för jag ångrade mig när jag klarnade lite där uppe) och sade åt dem att jag nog faktiskt inte ville träffa dem igen för fortsatta diskussioner (de är ett exempel på fenomenet prata med någon när de inte har tid (de måste verkligen räkna kallt med att ingen pratar tillbaka) så de var tvugna att avbryta diskussionen men ville fortsätta någon annan dag).
Jaa, det finns säkert många fler jag råkat på men jag kan ju inte dra alla exempel här, skulle bli för mycket! (Redan skenat iväg mer än jag från början tänkt!)
MEN det finns ett exempel, en man, som är orsaken till detta inlägg, och är mer fanatisk än någon jag tidigare mött!

Historien om den omvände mannen: För flera år sedan, jag kan ha varit 16/17 år, var jag påväg hem från stan. Eftersom mitt lokalsinne är så uselt gick jag alltid vägen längs med spårvagnsspåret för att hitta hem säkert (trots att jag bott i huset i 17 år när jag flyttade ut vid 20 års ålder). Kneipen är ett labyrintiskt område man går igenom, mysiga hus och trädgårdar, men förvånansvärt många knäppa inneboende! (Långt ifrån alla som bor där, var absolut inte så jag menade!) En lång backe för så upp till Skarphagen och mitt eget område. Precis innan slutet på backen träffar jag på en man med obehagligt utseende. Och, bli inte förvånade, han ville språka religion med mig! Döm om hans förvåning blev stor när den där blonderade fjortisen med för djup urringning faktiskt kunde ett och annat om kristendomen! HAH! Det trodde han inte! (För er information har jag varit hjälpledare för konfirmander två år, så har två års extra utbildning, samt en farmor som är mycket kyrklig och pensionerad diakon) Nåväl, förvåningen gick snart över i glädje och han pratade och frågade och orerade, under tiden som jag funderade på om han var påverkad av alkohol/narkotika, förgrep sig på små barn eller våldtog tonåriga flickor i sin källare. När jag, lite nervöst av allt paranoida tänkandet, stammade fram att jag nog måste gå, ville han att jag skulle följa med honom hem! för att få ett exemplar av hans berättelse om sin omvandling och hur han mötte Gud. Njaa, en annan gång, sa jag, jag måste faktiskt skynda mig! Självklart betydde det ALDRIG! Hahaha, Norrköping är för stort för att jag ska behöva råka på dig igen! osvosv...

Några månader senare var jag på stan, det var Augustifest, och jag var en smula mindre nykter, och vem går inte runt med sin historia i en bag på cykeln och delar ut till festglada marknadsbesökare?
Ja, ni gissade rätt, Kneipenmannen! Och ja, ni gissar rätt igen! Han stannade för att prata med mig. Han kände inte igen mig, jag kände igen honom.
Vilket jag dumt nog sa, istället för att ignorera honom och gå vidare.
Han frågade om jag fått hans historia, jag förklarade att jag inte hunnit den gången. Oj, vad han blev glad, för se, han hade ju som sagt med sig en tjock bunt (som han dittills inte fått dela med sig utav) så nu kunde jag ju få mitt efterlängtade exemplar. Ja jo, det kunde jag väl.. Han pratade vidare men mina vänner (tacktacktack) räddade mig!

Flera år senare, mer bestämt igår stoppar en något bekant man mig. Jag kan först inte placera honom men när han frågar om jag har tid, varpå jag svarar att nej egentligen inte, på väg till jobbet, en smula sen -flåsflås- och han tar det där yttepyttelilla "egentligen" som ett, jo nog har jag en stund till övers för er herrn! och frågar "Vad säger du om jag säger Gud?" Varpå jag svarar (varför åh, varför?!) "Att jag träffat er förrut, om det är ni som delat ut er livshistoria och bor i Kneipen!" Han skiner upp som en sol och frågar om jag läst den. Joo, jag gjorde ju faktiskt det (att jag bara läste de första två sidorna, av femtio, behövde han ju inte veta (men jag var nära på att tala om det för honom, i alla fall att jag inte läst hela, men stoppade mig som tur var!)) men det var ju flera år sedan, skyndade jag mig att tillägga.
Detta stoppade honom dock inte från att fråga vad jag hade tyckt, tänkt om det som stod, reflekterat något över det under åren (joo, jag tänkte faktiskt på honom när den där våldtäktsmannen härjade i stan och var bergsäker på att det var han, vilket det uppenbarligen inte var, något jag verkligen inte sa) istället upprepade jag att det ju var flera år sedan och jag nog fasktiskt inte kom ihåg...

Nej, han gav sig inte, men en eloge borde jag faktiskt få; jag talade vänligt om att jag faktiskt VAR tvungen att skynda mig på! Och, hör och häpna, han lät mig gå utan mer knussel! Så jag ilade iväg, önskade honom lycka till och en god dag och mer eller mindre rusade till tryggheten på kontoret, med flera hastiga blickar över axeln för att försäkra mig om att han inte följde efter för att se så jag inte ljög!

När jag tänker efter, kan han ju faktiskt varit gärningsmannen, han hade nyfärgat hår i dag, och inte synts till på minst fem år, och med straffen i dag är det nog mycket möjligt att han hunnit ut i dags dato. -rysa- Nej nu skall jag inte skrämma upp mig själv, för även om jag kan låta ironisk när jag skriver är det faktiskt inte på skoj eller skämt om mina tankar om honom, skulle faktiskt inte vara så respektlös och skoja om något sådant!

OBS! En sliten, blonderad, meddellång man med en gammal cykel och en bag, han är mager, skall ni akta er för om ni inte vill dela min historia! (För all del om det intresserar er) Och som sagt, jag kan inte garantera att han inte är farlig! Detta gäller för er som vistas i Norrköping, främst city och Kneipen (om han inte flyttat).

Slutsats: Jag är mer ärlig än vad som är hälsosamt och jag är lättlurad (om man vill kalla det det) samt att jag är en skvätt korkad och sätter krokben för mig själv! :-D