Ibland kan det kännas något förnedrande det här med att vara gravid. Som till exempel när magen kommer ivägen för små enkla saker som man vill göra själv och inte behöva be någon annan om hjälp med.
Som att klippa tånaglarna. Det vill inte jag att någon annan skall göra åt mig, jag vill göra det själv, själv, själv. Därför kändes det något förnedrande när jag var tvungen att fråga Andy om han kunde hjälpa mig, då jag var i akut behov av en liten ansning. Oturligt nog var han inte lika känslig för sådant som jag fått för mig, så han gick med på att hjälpa mig med mitt dilemma. Fast han sa att han inte ville göra det igen och det tackar vi för. Nu får jag bara hoppas att naglarna växer sakta så de inte behöver klippas på länge, i alla fall så pass länge att jag hinner kläcka kotte.
Nåväl, jag fick ju bort mina äckliga tånaglar, så jag får väl vara nöjd, antar jag.. :-P