Lovade er ju en berättelse om måndagens äventyr. Och här kommer den: I helgen kräktes jag ju, som jag nämnt tidigare, en massa blod. Min älskade Andy blev ytterst orolig och tvingade mig att ringa vårdcentralen det första jag gjorde på måndagen. Vilket jag, för en gångs skull, gjorde. De hade automatsvar där man fick knappa in sitt telefonnummer och så talade en röst om när man beräknades bli återuppringd. Tio i två.
Strax innan klockan två rinde så en receptionist och undrade över mitt ärende, som jag så talade om för henne. Fick en tid samma dag klockan kvart över två(!!!). Blev med andra ord bara att rusa iväg för att hinna till Väven i tid.
Väl där fick jag vänta i en halvtimme innan läkaren behagade kalla in mig. Efter en kort men intim utfrågning klämde han på min mage och skickade iväg mig med en remiss till kirurgakuten. Här ungefär blev jag skitorolig! Liksom, KIRURGAKUTEN!!!! Låter ju som ett ställe där de skär ut ens barn och lämnar en att döden dö. Hähää, nej då, men det lät ju väldigt allvarligt att bli ivägskickad dit. Av en läkare dessutom.
Så jag fick snällt ringa min far och tala om att jag nog blev lite senare än räknat (vi var så optimistiska att vi trodde att jag skulle vara färdig innan klockan tre) och att jag skulle höra av mig när jag var färdig så vi kunde åka och handla inför veckans matlagning. Som jag fortfarande trodde skulle bli av.
Ringde även Andy, som inte hade något batteri och därför inte svarade och min mor, för att få lite tröst och medömkan. Så fick Andy tag på batteriladdare, så han ringde när jag satt på bussen till sjukhuset, och blev lika orolig han. (Han trodde han skulle bli ensamstående förälder...)
Kom till akuten, anmälde mig i receptionen, lämnade urinprov, och väntade.. Och väntade.. Och väntade.. Efter någon timme, en och en halv eller så blev jag så uppropad att följa med. En sköterska visade in mig i ett rum där hon tog tre blodprov och lämnade kvar kanylen i armen, ifall den skulle behövas igen. Och så fick jag sätta mig i väntrummet igen. Och vänta.. Och vänta.. Och vänta..
Ytterligare någon timme senare blev jag uppropad igen och fick följa med till ett ytterst avlägset rum. Där fick jag vänta någon halvtimme innan läkaren som skulle fråga och klämma och känna kom. Hon frågade, klämde och kände och sa att hon inte trodde det var så allvarligt och jag skulle nog inte behöva utsättas för någon gastroskopi (eller vad det heter???), utan att det nog bara var blodkärl i magen som spruckit av belastningen.
Så skulle hon "bara gå en sväng" och kolla resultaten från mina prover och komma tillbaka sedan. Hon var borta i en timme.
Hon kom tillbaka med beskedet att de inte kunde se något konstigt i mina värden, och att det antagligen var som hon trott tidigare. Hon hade även ringt till gynjouren och fått beskedet att jag inte behövde någon akut undersökning där, utan kunde höra med min barnmorska nästa gång jag besökte henne, vad hon tyckte borde göras. 
Fick ett par recept som jag skall hämta ut i eftermiddag, för att lindra för magen och sedan skulle jag bara bli av med kanylen och få gå hem. Läkaren kunde inte underlåta sig att göra detta så hon sa att hon bara skulle skicka en sköterska som skulle ta bort den så fick jag gå sedan. En halvtimme senare hittade denna sköterska fram och avlägsnade kanylen (aj min arm, det gör fortfarande ont i armvecket!), sedan fick jag gå.

Klockan åtta på kvällen steg jag av bussen. Så blev ingen matlagning, och inte heller något handlande. Andy och jag köpte pizza (hade inte vågat äta på två dagar, så den slank ner som om jag aldrig sett mat tidigare) och gjorde pappa sällskap innan han skulle hämta mamma på tågstationen. Andy och pappa hade suttit och sällskapat och oroat sig tillsammans, i väntan på besked från mig. De hade till och med ringt ner till sjukhuset för att fråga efter mig, och fått beskedet att jag precis blivit uppropad för undersökning.
Men allt gick bra i alla fall, jag skulle komma tillbaka om jag kräktes blod igen, annars trodde de inte att det var någon fara. Eftersom jag kräkts i 15 veckor nu så är min stackars mage ganska utmattad och då går lätt ett blodkärl eller två av. :-)
Blev en lång redogörelse det där.. Men det var typ hela berättelsen om måndagens äventyr.. Nästa gång jag kräks blod tänker jag med andra ord inte åka till något sjukhus, eftersom det tar sådan fråktansvärd tid, är tråkigt och man ändå blir hemskickad, kallad frisk som en nötkärna. (Ja, det är ju tur att jag  var frisk, men då vet jag ju det till nästa gång, att det nog bara är något blodkärl.)