Var ju hos sjukgymnasten i går. Där fick jag minsann lära mig att jag visst har foglossning, min låga ålder till trots. Dock kan jag ju konstatera att de flesta som var där, om inte samtliga, var i min ålder och där omkring, så hur barnmorskan kunde få det till att jag skulle vara för ung förstår jag inte..
Vad man kan fråga sig är ju hur svårt det hade varit för barnmorskan att fråga var jag hade ont, och hur det kändes. I stället för att bara komma med ett blankt nej och anse det omöjligt att det handade om foglossning. Känns inte jättetryggt att ha en barnmorska som avvisar en på det sättet heller, tänk om hon nonchalerar något som visar sig vara jätteallvarligt längre fram? Tänk om hon, på grund av hennes förutbestämda meningar, är orsak till att vårt barn blir skadat? Okej, jag vet, ska inte ta i i överkant men man blir faktiskt en smula orolig.

Fick inbjudan till mamma/pappa grupp också. Andy är lite skeptisk till det hela och tycker det känns larvigt, men jag tycker vi skall gå. Även om det är en smula jobbigt. Två gånger á 3 timmar känns ju heller inget vidare. Men vad gör man inte för lillfisen? :-)