I går trillade första barnbidraget in på kontot, känns som en smula vuxenpoäng. Mitt barnbidrag, till mitt barn. Vad lustigt det känns. 1050 kronor till Knuts alla behov. Undrar om det ens räcker till blöjor under en hel månad sedan när han har största storleken? De är ruggigt dyra, och barn bajsar mycket. Fast vad underbart det är ändå, är som att man får ett bevis på att det verkligen är på riktigt, att det verkligen är min son, även på sitt eget bankkonto. Behövs nog inte fler bevis på att det är sanning, även om jag ibland undrar. Kan det verkligen vara sant? Är den där underbara lilla varelsen verkligen min son, kommer han verkligen från mig? Är det verkligen resultatet av Andys och min kärlek till varandra? Kan det verkligen bli en sådan? Är det verkligen inte bara en dröm?
Nä, för till och med banken säger att jag har ett barn, en son, en liten varelse att nära och uppfostra.