Känsliga läsare varnas!

För en månad sedan i dag kom det en ny liten människa till jorden. Tänkte berätta historien om hans nedkomst här.
Klockan halv fyra på natten satte värkarna igång, dock trodde jag bara att det var förvärkar eftersom de kändes så lite. Trodde det skulle göra jätteont när de riktiga satte in, varför jag inte oroade mig särskilt mycket.
Klockan sex på morgonen ville Andy att jag skulle ringa förlossningen och kolla vad de tyckte, om han skulle åka till jobbet eller stanna hemma, själv ansåg jag att han kunde åka så skulle jag ringa om det hände något mer. Dock höll inte tanten på förlossningen med, hon ansåg att han skulle stanna hemma och att vi var välkomna in när vi kände för det. Hon trodde nämligen att det var dags någon gång under samma dygn. Särskilt som värkarna kom regelbundet och hade gjort det under flera timmar.
Dagen segade sig fram och vi satt och tog tid mellan värkarna, för jag hade fått för mig att när det var tre minuter mellan värkarna kunde man åka in.
Vid klockan 12 ringde jag far min, för då var det mellan 3-4 minuter mellan värkarna, vi gjorde upp om att han skulle hämta oss efter att han klippt sig och klockan 13.45 satt vi i bilen till sjukhuset.

Vi kom till förlossningen kl. 14.00 och blev inskrivna. Sedan fick vi vänta till tjugo i tre innan det blev dags för undersökning. Jag var jättenervös och rädd för att det bara var falskt alarm, eller att jag skulle vara öppen för lite så att jag skulle bli hemskickad.
Barnmorskan kände efter och konstaterade att jag bara var öppen två centimeter, då blev jag säker, jag skulle få åka hem igen!
FEL!
Hon sa att livmoderhalsen, som är böjd, vanligen brukar räta ut sig när man öppnat sig en bra bit, men att jag gjort tvärt om och att min redan var uträtad så att hon kunde känna barnets huvud. Hon sa också att hon skulle komma tillbaka om två timmar och hade det inte hänt så mycket då skulle hon ta sönder hinnorna så att vattnet skulle gå, för att snabba på det hela. Jag slapp med andra ord åka hem.
Två timmar senare var jag bara öppen tre-fyra centimeter så hon stack hål på hinnorna och gav mig en binda. Vilket var en väldans tur, för sedan när jag gick på toaletten hade slemproppen gått, typ äckligaste klumpen jag någonsin sett!!

Fortfarande tog det lång tid för mig att öppnas så jag fick dropp som skulle skynda på det hela ännu lite mer, vilket det också gjorde. I min journal hade jag skrivit att jag ville ha lustgas och akupunktur som smärtlindring men när värkarna intensifierades till max kunde jag inte längre hålla mig, jag var verkligen tvungen att ha epidural, ryggmärgsbedövning.
Andy och jag hade lite roligt medan vi väntade och tog fula bilder från förlossningen, något var man ju tvungen att göra. Lustgasen var min bästa vän och Andy tyckte att jag missbrukade den lite, något jag inte höll med om!
Jag var verkligen jättetrött, efter att inte ha sovit på flera veckor och lustgasen gjorde mig tröttare, dock fick jag inte vila för barnmorskan utan hon tvingade mig att vara uppe och röra på mig så mycket som möjligt för att skynda på processen.
Ondskefullt!

Klockan 21.15 var det så dags, krystvärkarna satte igång. Till att börja med fick jag stå på knä för att huvudet skulle trycka på bäckenöppningen och allt skulle gå lite fortare, sedan när jag fick kramp i benen fick jag lägga mig ned. Att krysta gick jättebra förutom att barnmorskan skulle stoppa in fingrarna hela tiden, vilket avbröt hela krystvärken för mig. Blev riktigt irriterad på henne som hon höll på, dock tordes jag inte säga något. Så klockan 22.06 kom det ut en liten klump som var alldeles gråblå och tyst. Jag fick panik! Tyckte inte de gjorde minsta lilla för att få honom att börja skrika och andas men enligt Andy daskade de honom i rumpan och pillade ut fostervatten och slem ur halsen på honom. I en evighet var han tyst, men så skar ett skrik genom rummet och lättat kunde vi andas ut. De lade honom på min mage och torkade honom med handdukar. Han var rätt slemmig och äcklig med blodfläckar här och där.
Så var det bara den äckliga moderkakan som skulle ut, och ärligt talat, visst den åkte ut snabbt som sjutton, men fy vad äckligt det kändes! En stor snuskig slemklump som åkte ut!

Den lille killen som kom ut var inte så liten, han vägde 3710 gram och var 51 cm lång. En stor bebis..
Sedan började det tråkiga arbetet med att försöka kissa. Barnmorskan tjatade som bara den på att jag inte fick åka till BB innan jag hade kissat, själv ansåg jag att kan jag inte kissa är det väl för att jag inte är kissnödig! Helt logiskt!
De gav oss en jättefin bricka med smörgåsar och champagneglas med äppelcider för att vi skulle få fira vår sons födelse, och så några ord om att jag skulle dricka mycket för att försöka bli kissnödig...
Efter ett par timmar hade jag gett upp, jag kunde faktiskt inte kissa, och så var det med det.
Barnmorskan gav med sig och sa att de skulle försöka tömma mig för att se om det kanske var så att jag inte var kissnödig, eller om det var så att jag inte kunde kissa, något som kan hända när man får ryggmärgsbedövning.
Jag hade över en liter kiss i blåsan, så det blev en sådan förbaskad kateter. Påse att bära med sig överallt. Mysigt..
Så slutligen var det dags att bege sig till BB där jag fick ett eget rum, då var jag helt slut och ville bara sova. Klockan var runt halv tre när vi kom dit.

Där har ni historien om hur Knut kom till världen. Har säkert missat en massa och sådär men ni får ha överseende, det blev ju ändå väldigt långt, så ingen orkar väl ändå läsa hela.. Hähä..