Namnet Knut har inte en lika rolig historia, men vi kan börja med den och avsluta med den roligare, mer händelserika historien om hur han fick sitt andranamn; Elvis.

När Andy och jag diskuterade namn för den kommande bebisen var vi inte riktigt överens. Mer än att om det blev en pojke skulle den heta Knut i andranamn, eftersom det är tradition att första sonen heter det i Andys släkt. Jag var inte vidare glad, för namnet var inget som tilltalade mig, kanske för att det är ett så pass ovanligt, gammalt namn, som jag tyckte det lät konstigt. Jag vet inte, för i dag älskar jag det.
Så blev det då en pojke, men vad skulle han heta? Båda gick vi och i det tysta tyckte att han hette Knut, utan att tala om det för den andra. Så kom det sig som så, att jag som ogillat namnet från början, frågade Andy om det kanske inte var så att han skulle heta Knut i förnamn. Andy andades ut och sa att även han hade funderat på det men inte vågat fråga mig med tanke på vad jag sagt om namnet tidigare.
Det var helt enkelt så att Knut talade om för oss från första början att han hette Knut! Så där som barn ibland gör när de föds. Man kan tänka ut och bestämma sig för ett namn, så är det någon helt annan som föds. Som helt enkelt inte kan bära upp det namnet, utan har ett helt annat namn. Vad man än har att säga om saken, är det svårt att neka bebisen det namn den säger att den skall ha.

Så namnet Elvis då. Ett namn som verkligen var meningen har vi märkt, att han skulle ha. Dock i andranamn.
Grejen var att när Knut föddes hade han (och har fortfarande) världens Elvis-polisonger. Detta talade vi inte om för någon först, eftersom båda var för trötta för att komma ihåg att tala om hur skoj det såg ut med en bebis med stora polisonger. Så på söndagen kom mina föräldrar för att hälsa på oss på BB, det första jag sa var Kolla vilka Elvis-polisonger han har!! till mamma och pappa. Då tittade de på varandra och skrattade och sade åt mig att läsa kortet från pappa, vilket löd Elvismanteln ligger och väntar. Du får pröva din stämma men inte hos oss. Mormor och morfar. Detta utan att veta något om att jag tyckte han hade Elvis-polisonger, alltså.
Och så visade det sig att, vilket jag först inte visste, Elvis the one, skulle ha fyllt 75 bast dagen då Knut föddes. Så för att alltid ha något påtagligt som gör att vi minns glädjen och tankarna som var kring Knuts födelse, ville vi, som en kul grej, att han skulle heta Elvis. För att alltid minnas.
Sedan, efter det, har det verkat som om Elvis Presley, hans namne, följt efter oss. Han finns överallt! Möjligen för det där med 75-årsdagen, men ändå, det börjar bli kusligt! Särskilt omständigheterna omkring, att de verkligen har med Knut att göra.

Där har ni historierna kring hans båda namn. Feucht fick det bli eftersom Knut kommer från Andys sida och eftersom han bor hos mig. Blir lättare med myndigheter och allt om han och jag har samma efternamn. Dessutom är det lite mer unikt än Pettersson. (Är bara min släkt och en frånskild, tidigare ingift, som heter Feucht i hela Sverige, så är väldigt unikt här.)